Nu har jag blivit uppsagd från ännu ett arbete inom äldreomsorgen. Varför? För att jag inte kan blunda för det som händer. Jag kan inte blunda för arbetsmiljön för oss som arbetar och jag kan inte blunda för de äldres rätt till en trygg, värdig och god vård.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

När jag ser att bemanningen inte räcker till, att delegeringar saknas eller att en extra resurs behövs när en människa befinner sig i livets slutskede, då kan jag inte vara tyst. När våra äldre blir sjukare och behoven ökar måste vi kunna prata om det. Jag ser, jag hör, men jag upplever att jag inte får säga något. Risken är att jag förlorar mitt arbete, mitt rykte och blir ”den där” medarbetaren som alltid ifrågasätter.

Men tänk om vi i stället kunde gå hand i hand, chefer och medarbetare. Låt oss prata med varandra, inte mot varandra. Låt oss tillsammans utveckla äldreomsorgen och skapa de bästa förutsättningarna för både de äldre och personalen.

Alltför många kollegor vågar inte säga ifrån när arbetsmiljön brister. De vågar inte skriva tillbud eller avvikelser av rädsla för konsekvenser. Det är en tystnadskultur som ingen verksamhet mår bra av.

Låt oss skapa en äldreomsorg där dialog, respekt och öppenhet är självklarheter. Låt oss värna möjligheten att uttrycka oss utan rädsla för negativa konsekvenser. För de äldres skull. För personalens skull. För en äldreomsorg vi alla kan vara stolta över.

Undersköterskan