För sex år sedan försvarade jag min avhandling inför en publik bestående av en handfull kollegor. Opponent och betygsnämnd deltog digitalt, liksom mina föräldrar som befann sig 100 mil bort. Det var en märklig tid, pandemiåren, och på många sätt en tid som de flesta nog helst vill lämna bakom sig. 

För mig har pandemin levt kvar genom forskningen, och jag tror att det finns en risk att vi i brådskan att gå vidare missar viktiga lärdomar. Kort efter disputationen deltog jag i ett EU-projekt om pandemins ojämlika effekter där jag höll i insamlingen av intervjuer i 30 europeiska länder. Intervjumaterialet bestod av cirka 700 individuella berättelser om pandemin, ofta från personer i särskilt sårbara positioner, och ett återkommande tema var hur de talar om sina relationer.

Pandemin blev ett oväntat experiment i vad som händer när dessa kontakter försvinner. När arbetsplatser stängde, aktiviteter ställdes in och människor uppmanades att hålla avstånd minskade inte bara antalet möten. Själva strukturen i våra sociala nätverk förändrades. Vi umgicks i högre grad med dem vi redan stod nära och mer sällan med människor utanför den egna kretsen.

Min forskning visar att detta inte drabbade alla lika. De som redan hade ett starkt nätverk klarade sig ofta bra ändå, medan de som saknade sådana resurser fick svårare att skapa nya kontakter. Det som vi forskare kallar för ”svaga band” bidrar inte bara till information och möjligheter utan även till välbefinnande och socialt stöd. De kan delvis kompensera för avsaknaden av starka band och därför drabbades ensamhushåll och personer som var nya i ett land, en stad eller på en arbetsplats särskilt hårt. 

Samtidigt kan svaga band också avlasta nära relationer genom att ge sociala kontakter utanför den egna kretsen. Många intervjupersoner beskrev hur konflikter inom familjen ökade när kontakterna med omvärlden försvann. För vissa grupper fick isoleringen ännu allvarligare konsekvenser eftersom den försvårade möjligheten att söka hjälp vid våld i nära relationer.

Studiens resultat är också relevanta nu, långt efter att pandemin har klingat av. Många av de förändringar som accelererade under pandemin finns kvar: arbete, handel, myndighetskontakter och utbildning har digitaliserats i hög utsträckning vilket har minskat antalet spontana möten mellan människor som annars aldrig skulle ha träffats. Även mer informella kontakter har delvis flyttat online, där forskning visar att tendensen att umgås med likasinnade ofta förstärks.

Här finns en viktig samhällsfråga. Om allt fler aktiviteter sker i avskilda digitala miljöer, var ska de sociala broarna byggas? Demokratier är beroende av att människor med olika bakgrund möts. Tillit uppstår inte bara genom institutioner utan också genom vardagliga erfarenheter av andra människor. 

Social sammanhållning handlar inte främst om starka band: familj och nära vänner ger trygghet, men de svaga banden skapar öppenhet. De hjälper idéer att spridas och grupper att förstå varandra. De korta samtalen, de tillfälliga bekantskaperna och de oväntade mötena framstår lätt som oviktiga, men när de försvinner blir deras betydelse mer synlig. 

Pandemin visade hur snabbt dessa nätverk kan försvagas. Frågan nu är om vi har lärt oss något av erfarenheten. När vi planerar framtidens arbetsliv, städer och digitala tjänster bör vi inte bara fråga oss hur vi kan göra dem effektivare. Vi bör också fråga oss hur människor ska fortsätta mötas. 

Lina Sandström