I Svensk ordbok beskrivs en sommarplåga som en ”låt som är mycket populär en viss sommar och som därför spelas till leda”. Men ordet har inte alltid behövt en topplista. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas hittar jag en formulering från Malmötidningen år 1901. Där beklagar sig skribenten över ”detta eviga italienska musikband, som blifvit en obligat sommarplåga för Malmö”. Musikbandet störde en konsert i parken och njutningen blev, som skribenten uttryckte det, ”temligen klen”. Här är sommarplågan inte en hitlåt, utan ett återkommande ljud i det offentliga sommarrummet. Något som störde och inte gick att komma undan.

Det är lätt att le åt formuleringen, men den säger också något. Redan här finns flera av sommarplågans nutida byggstenar: upprepningen, årstiden, det offentliga rummet och känslan av att inte själv kunna välja bort ljudet. Det italienska bandet var inte nödvändigtvis dåligt. Problemet var att ljudet fanns där, gång på gång, och lade sig mellan publiken och den konsert de kommit för att höra.

I min forskning återkommer jag till språk och till människors sätt att tala om musik. Språket bidrar till att forma våra föreställningar om vad musik är, men också hur vi upplever den. Därför är ordet sommarplåga intressant. Det rymmer både sommarens lätthet och plågans tyngd: en låt som hör till ledigheten, men som också bär på ett mått av lidande.

Sommarplåga är också en ganska speciell etikett. I många språk finns ord för musik som ”fastnar” i huvudet – på engelska talar man om earworms, öronmaskar. Men det är inte riktigt samma sak. Öronmasken saknar både säsongsbundenhet och den negativa laddning som finns i ordet plåga.

Den så kallade öronmasken – alltså musik som fastnar i huvudet på oss och kan dyka upp ofrivilligt i tid och otid – har studerats en del. Fenomenet verkar vara vanligt förekommande. I en enkätstudie med drygt 12 000 deltagare uppgav nära 90 procent att de upplever öronmaskar åtminstone en gång i veckan. För vissa är det irriterande, för andra inte. En öronmask är alltså inte nödvändigtvis en plåga.

En del forskning pekar på att vissa musikaliska drag kan öka sannolikheten för att en låt ska bli en öronmask: repetition, tydliga melodiska mönster och melodier som är lätta att minnas. Samtidigt är forskare ganska överens om att det inte finns någon enkel formel som låtskrivare kan använda sig av för att skapa öronmaskar. Något som däremot tycks vara centralt är exponering. Hör vi en låt tillräckligt många gånger finns det en risk att den fastnar.

Sommarplågan var nog lättare att föreställa sig förr, när fler lyssnade på samma radiokanaler, såg samma tv-program och mötte samma låtar i offentliga miljöer. Då kunde en låt breda ut sig över landet. Den blev både populär och en gemensam erfarenhet. I dag har vi egna spellistor, rekommendationer och filterbubblor. Låten som förföljer mig i juli kanske aldrig når dig.

Å andra sidan kanske vi inte ska skynda oss att dödförklara sommarplågan. Även i ett individualiserat musiklandskap finns det låtar som lyckas ta sig ut ur hörlurarna och in i våra gemensamma rum: i sociala medie-flöden, butiker, parker och på uteserveringar. Men för att bli en verklig sommarplåga måste en låt också träffa sommaren som idé.

I Sverige är sommaren mer än bara en årstid, den är också ett löfte. Efter månader av mörker är vi många som längtar efter ljuset, grönskan, ledigheten, baden, grillarna och kvällarna som aldrig riktigt blir mörka. Sommaren är kort, men listan över förväntningarna på den kan göras lång. Kanske är det därför vi talar om musik som en plåga. Inte för att den förstör sommaren, utan för att den vägrar lämna den ifred: ett litet tvång mitt i årstidens stora löfte om frihet.

Så vad gör man? Kanske inte så mycket mer än att lyssna på en annan låt, gå ut (kanske ut och fiska?) och låta sommaren vara större än sitt soundtrack. Sedan får man hoppas att sommarplågan har vett nog att stanna i sin årstid. Följer den med långt efter att sommaren tagit slut är det kanske dags att byta etikett. Då är det inte längre en sommarplåga, utan en öronmask.