Skylten ”Rossön – 18 mil stränder” möter den bilist som kör förbi den vackra byn i länets nordöstra del. Men den turist eller bybo som önskar sig att alla dessa mil av stränder ska få tillgängliggöras i högre grad för allmänheten, måste fortsätta önska ett tag till. 

Länsstyrelsen i Jämtland hade knappast kunnat uppvisa ett bättre exempel på belägenheten att den ene handen inte vet vad den andra handen gör, än i fallet Rossöns båtklubb.

Båtklubben fick 245 000 kronor i bygdemedel av Länsstyrelsen för bryggor vid Bodumsjön. Senare gjorde samma länsstyrelsen en strikt tillämpning av strandskyddsreglerna och nekade föreningen att lägga ut dem. 

Man kan ironisera över hur det egentligen står till i korridorerna på Residensgränd 7 i Östersund.

Vem som glatt beviljar medel till byabryggor och vem som knyter näven i fickan vid fikarasten och minsann tänker se till att inte en enda barnfot ska få springa på dem. Detta med svårälskade och verklighetsfrånvända argument om att bryggorna skulle minska tillgängligheten i området, ”dominera stränderna” och hota djur- och växtlivet i området. 

Men problemet är ju varken någon Bengt eller Kerstin på Länsstyrelsen, utan lagstiftningen som möjliggör denna neurotiska byråkrati. Strandskyddets utformning av idag är likartad oavsett om strandlinjen i fråga ligger på exklusiva adresser i Mälardalen, eller någonstans i Jämtland.

Länet är en av de sjötätaste platserna i Sverige med mer än 17 000 sjöar och tjärnar. 

Detta har flera regeringar av olika politisk färg redan uppmärksammat.

Under januariavtalets dagar ägnade Centerpartiet och Miljöpartiet månader åt att både bråka och enas om en reform – som sen aldrig blev av. Även Tidöregeringen har glatt skrivit om strandskyddets uppluckring på valplakaten – för att sedan vara senfärdiga vid makten.

Den 1 juni i år meddelades att utredaren Fredrik Wersäll, som skulle ha lämnat skarpa förslag i frågan till den 30 juni, nu får ett halvår till på sig. 

Strandskyddsfrågan är förvisso komplex, men de mest flagranta exempel på fyrkantighet borde man ha kunnat rätta till redan. Med något större hänsyn till lokala förutsättningar i inlandet och glesbygderna skulle inte ens de mest nervösa miljöpartisterna behöva oroa sig för byggnationer på strandremsor vid skyddsvärd natur eller vid redan överbebyggd mark. 

Tillämpningen behöver lättas upp i de områden, bland annat i Strömsunds kommun, där det knappt finns någon strandnära bebyggelse.

Förstås är det så att allmänhetens tillgång till stränder, vilken är en del av allemansrätten, är brännande. Men när tillämpningen övergår till ett förhindrande av just sådana åtgärder som ska tillgängliggöra stränderna för en bredare allmänhet, liksom för folk med sämre rörlighet, har lagstiftningen och tillämpningen gått snett.