Lantbrukstidningen ATL:s ledarsida menar att det är ett ”slag i ansiktet på bönderna” (20/3). ”Hur mycket (…) tål det gamla bondeförbundet?” är en fråga Dagens Nyheter ställer sig (4/7).

Ja, det faktum att ett antal folkpartister från Liberalerna har anslutit sig till Centerpartiet, däribland stjärnrekryteringen Birgitta Ohlsson, har inte gått obemärkt förbi. De delar av rörelsen som lider av uselt självförtroende ser förstås detta som ett problem.

När man just hade tjurat sig förbi Stureplanscenterns glansdagar ska visst storstadsfixerad folkpartism följa. Vad händer då med lantbrukarnas intressen?

Och visst. Den som har stått vid den centerpartistiska pumptermosens hetta ett helt ideellt liv kommer inte tycka om att springas om av ex-liberaler på i kampen om kommun-, region- eller riksdagsplatser. Än mindre om man beaktar att samma folkpartisters självbild är att de ”höjer nivån på det ideologiska samtalet” (DN 4/7).

Det kan bli stökigt och smärtsamt. Men den mittenliberal som sett sina alternativ minska till ett minimum samtidigt som behovet av tillväxtreformer, frihet och liberal politik består i vårt land, vet redan vad smärta är.

I grunden är det dessutom ett större problem för nämnda Birgitta Ohlsson, än vad det är ett problem för partiet, om brinntiden för landsbygdsfrågor hos sådana nya företrädare är kortare än hos andra bondeförbundare.

Centerpartister, om några, vet hur en folkrörelse bakom ett parti som häver sig över några enstaka procent skapas. Bara med inställningen att alla som ser sig som mittenliberaler ska få vara med om de vill – och alla ska beredas plats att vara med. Detta ska även gälla folk som ännu inte lärt sig ett par turer bugg och ser sig om efter vegetariska alternativ i buffén. Detta ska gälla oavsett om medlemmen i fråga har sossar, sverigedemokrater eller miljöpartister som den naturlige urfienden.

Ja, det som Dagens Nyheters ledarsida föreslog år 2018, vanemässigt svårälskat formulerat: att ”Centern ska växla in sitt väljarstöd mot Liberalernas intellektuella kapital”.

Det som behöver hända för att så slutligen ska ske är tydligen att ett av de två partierna går upp i atomer. Men den partiledning som kan komma att åkalla Fälldins ande bör ha i åtanke att svenska partier, liksom dess medlemmar, är något annat idag än under 1970-talet.

Bara under de senaste tio-femton åren har de borgerliga partierna bytt positioner med varandra flera gånger om i en rad brännande frågor. Den naturliga frågan är därför om olika partistrukturer verkligen måste vara så heliga.

Ett första steg för det gamla bondeförbundet är att inse att en skickligt genomförd breddning inte nödvändigtvis betyder mindre djup i viktiga frågor. Rätt vad det är följer fler väljare av ett ökat medlemsantal, rätt vad det är följer mer inflytande av fler väljare.

Ja, rätt vad det är lämnar Centerpartiet slutligen den politiska irrelevansen, vilket knappast kommer att vara illa, ens för Sveriges bönder.