Man måste numera avrunda uppåt för att Liberalerna ska nå 1 procent. Läs meningen igen. Avrunda uppåt, för att Liberalerna ska nå 1 procent.

När DN i veckan släppte nya siffror rörande partiernas röstpotential säger rubriken det mesta ”Otänkbart för allt fler väljare att rösta på L”.

Liberalerna har tidigare överlevt med hjälp av stödröster, men få kan ens tänka sig att stödrösta på Liberalerna idag.

Dels riskerar det bli en helt bortkastad röst, precis som det konstateras i DN. Men viktigare är nog egentligen att det bär emot väldigt många liberalt sinnade väljare, vilket tidigare opinionsundersökningar visat, att ens stödrösta på ett parti som öppnat famnen för Sverigedemokraterna. Liberala väljare har inte i någon opinionsmätning under de senaste åren sagt oss något annat än att man vill att Liberalerna ska hålla avstånd till Sverigedemokraterna, ett parti grundat av fascister och nazister.

Trots det har partiet valt att gå i rakt motsatt riktning. Man har ignorerat sina väljare, och nu ignorerar väljarna Liberalerna.

Med rätta.

För det är väl klart att det måste göra ont på riktigt i människor vars ideologiska hem är liberalismen, som faktiskt tror på värden som frihet, bildning och alla människors lika värde, att Liberalernas partiledning valt att liera sig med Sverigedemokraterna.

Frihet byggs inte tillsammans med nyssnazister, som Annie Lööf kallat dem. Den byggs genom just liberalism, genom tankar om mångfald, åsiktspluralism, fri press och egentligen allt det som Sverigedemokraterna är motståndare till.

Liberalism är och kommer aldrig vara förenlig med fascism och ett parti som Sverigedemokraterna.

Det är svårt att sätta sig in i hur ett så brutalt och idévidrigt avsteg från det som faktiskt utgör Liberalernas ideologiska kärna måste kännas för deras väljare.

Att det här skulle bli resultatet av Simona Mohamssons besked rörande Sverigedemokraterna var enkelt att förutspå. Inget talade för att Liberalernas väljare skulle reagera positivt på det eftersom man i opinionsmätningar visat det tydligt över tid.

Liberaler många fortfarande har respekt för har försökt larma, få ledningen att ändra sig. Men man vet att det är illa ställt i ett parti när Erik Ullenhag hellre stannar i New York som ambassadör, Birgitta Ohlsson gör come back i svensk politik i Centern och Bengt Westerberg konstaterar i en intervju i Dagens Arena att partiet han en gång ledde inte längre finns, att det här är ett annat parti.

Simona Mohamsson har gjort liberaler politiskt hemlösa.

Ideologi har fått en allt mindre roll att spela i svensk politik. Men det är svårt att inte landa i att ideologi och dess praktiska omsättning i form av politiska förslag och val av samarbetspartners faktiskt betyder långt mer för många väljare än partierna förstår och vad som kanske syns i de opinionsmätningar partierna gör.

Hur ska man annars tolka Liberalernas väg mot utradering?

Det är svårt att landa i någon annan slutsats än att Liberalerna utgör ett varnande exempel för övriga partier.

Liberalerna är vad som händer när man överger sin ideologiska grund.