Energi, skola och migration har reducerats till osaklig pajkastning med överförenkling och ideologisering av frågor som måste lösas på saklig grund.  Låt mig ta ett exempel från vardera

Kärnkraft har fått ett orimligt ideologiskt värdeinnehåll. Det energidebatten borde handla om är behovet av spontan och planerbar energi där kärnkraft är en av flera tänkbara planerbara källor. Tillsammans med vattenkraft och andra energilager (batterier, vätgas, etc) som kan skapas av billig spontan överskottsenergi. Har alternativen visats vara otillräckliga eller har intresset upphört?

Valfrihet har blivit marknadsskolans sista försvarsmur. Men vilka val? Har utbudet blivit bättre? Mer differentierat? Tillgängligare? Eller tillgodoser valfriheten huvudsakligen en mycket rimlig önskan om ordning och reda som ett selektivt elevurval eller disciplinära regelverk och koder kan underlätta? Kanske tryfferat med trivselrelaterade sidoerbjudanden? Finns det någon del i utbudet som gäller skolans huvuduppdrag som offentligt ägande, stiftelser eller personalägda bolag inte kan tillgodose? Med lärarauktoritet och studiero som ovillkorliga utgångspunkter. Var finns en seriös analys av 30 års erfarenhet utöver det missbruk som är ganska väl dokumenterat?

Migration har begränsats till en fråga om tonårsutvisningar och inkomstnivåer för invandrare som arbetskraft och familjeförsörjare. Istället för att aktivt arbeta med program som kan skapa ekonomiskt självständiga män och kvinnor från kulturer med andra traditioner. Barn bör ses som en resurs med goda möjligheter till egna medborgarskap. Att som SD hävda att migrationen inte skall kosta ett öre är ren strutsmentalitet. Passivitet är en säker kostnadsgenerator.

Och varför gör man små frågor till stora när lösningar förefaller ligga nära till hands. Klassisk fokusförflyttning eller dolda agendor? Två exempel får räcka. 

Kvittningskaoset i riksdagen borde väl kunna lösas med någon form av enkelt fullmaktsförfarande? Så brukar vanliga dödliga överlåta rättigheter i en specifik fråga, ofta röstning, till någon annan. Varför inte riksdagsledamöter? Finns legala hinder?

Karensdagens vara eller icke vara. Detta är ju i grunden en trepartsfråga som berör den anställde, arbetsgivaren och staten genom försäkringskassan. Arbetsgivaren har övertagit försäkringskassans ansvar för de första 14 dagarna av sjukperioden. 2019 ersattes karensdagen, den första sjukdagen som var utan sjuklön, av karensavdraget som fördelar effekten över en arbetsvecka. Eftersom möjligheten att arbeta hemifrån innebär att vissa yrkesgrupper, trots sjukdomsrelaterad frånvaro, kan undvika sjukanmälan talar rättviseskäl för att karensavdraget bör slopas dvs full sjuklön betalas av arbetsgivaren från första sjukdagen. Det borde väl, åtminstone delvis, gå att neutralisera genom att sjukkassan kompenserar arbetsgivaren genom att dennes ansvar minskas med ett lämpligt antal dagar. Varför inte? 

Är det förmätet att kräva av sina politiska ledare att de lägger sin tid och kraft på viktiga frågor istället för små och lyckas motivera även negativa konsekvenser tillräckligt väl för att behålla sina mandat? Eller måste det önskemålet förbli en utopi?

Torsten Ström