Vi talar ofta om det normala som om det vore något självklart, nästan som om det fanns en given mall för hur människor ska tänka, leva, bete sig och reagera, men hur mycket av det vi kallar normalt är egentligen bara sådant vi själva har vant oss vid?

En internationell forskningsstudie om vardagsnormer har undersökt hur människor i 90 samhällen bedömer vardagliga beteenden. Resultaten visar att föreställningar om vad som är lämpligt, olämpligt eller konstigt faktiskt skiljer sig åt mellan samhällen, samtidigt som det också finns stora likheter mellan människor.

”Här blir frågan: Vem är egentligen annorlunda?

Är det den person som bryter mot normen, eller är det vi andra som betraktar personen som annorlunda därför att vi själva tillhör den grupp som bestämmer vad som uppfattas som normalt?

Forskningen visar bland annat att Sverige placerar sig högt på ett mått som forskarna kallar individualistisk moral, där värden som frihet och omsorg om individen väger tungt. Samma beteende kan alltså bedömas olika beroende på vilka värden som är starka i det samhälle där bedömningen görs.

Insikten är värd att bära med sig även när vi diskuterar något så helt annat som siffror i ett valresultat.

Uppgifter har nyligen publicerats om att valdeltagandet i fyra valdistrikt i Norrtälje kommun skulle ha hamnat långt över 160 procent, med en uppgift på hela 172 procent i ett av distrikten. Det kan naturligtvis inte vara ett normalt valdeltagande eftersom det inte kan finnas fler röstande än röstberättigade. Första reaktionen är lätt att förstå: Det där kan inte stämma.

Nästa steg är viktigare, eftersom frågan då inte längre är vad vi känner utan vad vi faktiskt vet. Uppgifterna behöver granskas mot Valmyndighetens egna uppgifter, andra resultatkällor och den förklaring som ansvariga myndigheter kan ge.

En siffra som ser orimlig ut är ett skäl att ställa frågor, men den är inte i sig ett bevis på varför siffran ser ut som den gör. Steget från ”det här verkar fel” till ”någon har fuskat” är därför betydligt längre än vad det ibland framställs som.

Samma mekanism kan uppstå när vi möter människor som inte passar in i våra föreställningar om hur en svensk ska vara, hur en muslim, jude eller kristen ska vara eller hur en människa med en viss kulturell bakgrund förväntas tänka och leva.

När vi väl har bestämt oss för vad som är normalt blir det lätt att betrakta det som avviker som misstänkt, främmande eller fel, medan den egna normen sällan behöver förklaras eftersom den upplevs som självklar.

Det betyder inte att alla normer är lika bra eller att sanningen är relativ. Det betyder att vi behöver vara försiktiga när vi använder vår egen uppfattning om det normala som måttstock för andra människor.

Demokratin behöver människor som vågar reagera när något verkar fel, men den behöver också människor som kan stanna upp innan de drar slutsatsen att de redan vet varför något är fel.

Frågan ”Vem är annorlunda?” är viktigare än den först verkar.

Vem har bestämt vad som är normalt, vilka erfarenheter ligger bakom den normen och vad händer med människor som inte passar in i den?

När en siffra ser omöjlig ut behöver vi kontrollera den, när ett påstående låter osannolikt behöver vi granska källan och när en människa uppfattas som främmande behöver vi fundera över vilken norm det är som gör henne främmande för oss.

Det är inte ett argument för att sluta tänka kritiskt, utan för att tänka mer kritiskt.

Analysera påståendet. Granska källan. Pröva bevisningen. Var försiktig med att göra det okända till en sanning bara för att det avviker från det vi själva är vana vid. För kanske är det inte alltid verkligheten som är konstig.

Kanske är det vår föreställning om vad som är normalt som behöver granskas.

Pakizeh Holvander