En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-27 14:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/n-jonas-jag-har-lagt-min-sista-vilja-i-bankfack-98/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Regnet strilar. Stegen knastrar i gruset och snart är jag där.

Alltid med en känsla av vördnad. Det känns overkligt. Knälederna knakar när jag sätter mig på knä i gräset, och sliter bort maskrosbladen runt gravstenen. Ivern river i mig. Jag vill att de ska ha det fint. Så är det varje gång jag är här.

Jag drar mig ibland för att komma. För det blir så definitivt: de är borta.

Ändå är de här. Just här. Och den där tunga känslan i kroppen värmer också.

Den är väldigt personlig, seansen jag utför. Jag pratar öppenhjärtigt. Om livet. Om vad som händer. Det rinner ur mig. Jag skryter så där lagom, tills knälederna värker. Vill ju att de ska vara stolta. Jag känner närheten och efter ett tag kommer de, tårarna.

För tjugo år sedan skrev jag en bok om min uppväxtort här i närheten, om den mullrande, varma Masonitefabriken. Nästan alla jag intervjuade och blev kompis med och sörplade kaffe med i timmar i köken i de röda och vita egnahemmen, de är här nu.

Jag återvänder till dem, var och en, på en runda bland gravstenarna. Minns doften av perkolatorkaffet, upphällt i skira koppar på fat, på bruna vaxdukar, och hur jag spelade in deras berättelser på små miniband.

Jag brukar gå upp i enskild ställning och nicka mot gravstenarna, innan jag går.

Jag söker en som precis har gått bort. Går ett varv till, och inser – det finns ingen sten.

Allt färre får i dag en egen gravsten. Fler vilar i minneslundar. Jag går till den som finns här. Den ligger så vackert intill Prästbäcken. På en hylla under tak berättar en väderbeständig ringpärm med sidor av stål om dem som gått bort. Namnen står ingraverade i svart. Men bara namnen. Inget mer. De är många.

Familjegravarna som tarvar omsorg blir allt färre.

Vad säger det om vår tid, och vad vill jag själv?

Jag passerar mamma och pappas grav på vägen ut.

Tre dagar senare går jag in på det lokala bankkontoret, vrider upp låset till mitt bankfack med nummer 98, fattar A4-pappret mellan tummarna och pekfingrarna och lägger det överst i den tunna högen.

Läs mer:

n´Jonas förra kåseri: Herregud, var stugorna i Marsliden så små?

n´Jonas-klassikern: Njutningen att gå i ide

Alla DN:s kåserier finns samlade här.