Nu håller det på att hända igen. För andra gången på kort tid riskerar en parlamentarisk grundlagskommitté att köra fast i en fråga där en bred politisk majoritet egentligen säger sig vara överens. Om inte politiken lyckas nu är det svårt att se när Sveriges familjeskogsbrukare ska få det grundlagsskydd de har väntat på i årtionden.

Frågan är egentligen enkel.

När staten förbjuder en familjeskogsbrukare att använda sin mark för att skydda höga naturvärden måste staten också ersätta den ekonomiska skada som beslutet orsakar.

Så fungerar en rättsstat.

Ändå är det inte så Sverige fungerar i dag.

I stället tvingas familjeskogsbrukare in i långa och kostsamma rättsprocesser där utgången ofta beror mer på vilken domstol som prövar målet än på en tydlig lagstiftning. Den som får sin mark tagen ur bruk riskerar att stå utan ersättning samtidigt som lånen ska betalas och investeringarna uteblir.
Det är inte rättssäkert. Det är inte rättvist. Och det urholkar förtroendet för staten.

Sverige har omkring 300 000 familjeskogsbrukare. Många är också lantbrukare, matproducenter och småföretagare. Intäkterna från skogen används för att investera i gården, bygga stallar, köpa ny teknik och utveckla livsmedelsproduktionen.

Vi brukar säga att hälften av inkomsterna från skogen går tillbaka till gården. Det betyder att skogen inte bara producerar virke. Den finansierar svensk matproduktion, stärker vår energiförsörjning och bidrar till den gröna omställningen. Vill vi att Sverige ska producera mer mat, mer förnybar energi och mer klimatsmarta byggmaterial måste människor också våga investera långsiktigt.

Det kräver spelregler som går att lita på.

Just därför är arbetet i Grundlagskommittén så avgörande. För andra gången på kort tid har riksdagens partier möjlighet att lösa en fråga där de flesta säger sig dela samma grundläggande princip, den som förlorar rätten att använda sin mark för samhällets bästa ska också få ersättning.

Om inte ens denna gång leder till ett tydligt besked riskerar politiken att allvarligt skada sin egen trovärdighet.

Konsekvenserna syns redan runt om i landet.

Familjen Hyttsten har blivit ett välkänt exempel. Deras fall symboliserar ett större problem, staten kan begränsa en markägares rätt att använda sin mark utan att rätten till ersättning är tydligt säkerställd.

Kristoffer Stigen är ett annat exempel. Staten förbjöd honom att bruka sin mark på grund av höga naturvärden. Efter många år i domstol fick han ingen ersättning. Däremot fick han betala sina egna rättegångskostnader, samtidigt som lånen på marken kvarstod.

Så ska ingen behöva behandlas i ett land som säger sig värna äganderätten.

Missförstå oss inte.

Sveriges familjeskogsbrukare tar varje dag ansvar för naturvård och biologisk mångfald. Vi vill vara en del av den gröna omställningen. Men naturvård kan aldrig bygga på att enskilda familjer ensamma ska bära kostnaden för beslut som fattas för hela samhällets bästa.

Dagens rättsordning straffar den som skapar och bevarar höga naturvärden. Ju större naturvärden, desto större risk att staten tar mark ur bruk utan rimlig ersättning. Så kan vi inte ha det.

Principen är självklar.

Om staten vill skydda mark ska staten också betala.

Grundlagskommittén har nu ett tillfälle att sätta punkt för åratal av osäkerhet och skapa tydliga regler som stärker egendomsskyddet och garanterar rätten till ersättning när mark tas ur bruk.

Palle Borgström

Förbundsordförande Lantbrukarnas riksförbund (LRF)

Mikaela Johnsson

Ordförande för LRF skogsägarna samt vice förbundsordförande LRF

Tomas Olsson

Ordförande i LRF Mälardalen