Våra skogar kalhuggs i en rasande fart. Varje år ödeläggs en yta nästan lika stor som Gotland — av det är 26 000 hektar, en yta lika stor som Göteborg, skogar med höga naturvärden, omöjliga att återskapa inom överskådlig tid. Det tar flera hundra år av naturlig succession att återskapa vad som förstörs under en avverkningssäsong. Skogarna ersätts med industriskogar — täta monokulturer av ett enda trädslag, utan variation, utan den artrikedom som tar århundraden att bygga upp.

Skogsstyrelsen är tydlig i sin rapport om biologisk mångfald: tillståndet är allvarligt, hundratals arter är hotade och förlusten av sammanhängande äldre skog är irreversibel. Det dominerande kalhyggesbruket kan inte kompenseras av den miljöhänsyn som tas vid enskilda avverkningar. Systemet som helhet är ohållbart. Det är inte miljörörelsens ord. Det är Skogsstyrelsens.

Och av allt att döma kommer avverkningstakten att öka — det är ett politiskt val. Den 16 juni godkände riksdagen den största skogsreformen sedan 1993 — proposition 2025/26:242. Reformen tar bort kopplingen mellan avverkningsanmälan och miljöbalkens skyddsregler och halverar tiden mellan avverkningsanmälan och tillåten avverkning — från sex till tre veckor. I praktiken omöjliggör det för civilsamhället att hinna inventera och överklaga. Sex av åtta partier röstade ja — frågan är hur det blev möjligt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nej.

Underlaget för riksdagsbeslutet är inte neutralt. Skogsnäringen och dess branschorganisationer har systematiskt säkrat sin närvaro i de statliga utredningar som formar skogspolitiken. De tre senaste — SOU 2023:84, SOU 2025:17 och SOU 2025:93 — domineras samtliga av personer med direkta band till näringen. Det är Skogsstyrelsens egen slutsats, dokumenterad i Rapport 2026/03, genomförd av externa forskare vid Lunds universitet. Det är de näringsnära aktörerna som formulerar problemet.

Det är de som föreslår lösningen. Ett konkret exempel: Mellanskog säkrade sin närvaro i SOU 2025:93 genom Erik Petré som namngiven expert — samma organisation vars hållbarhetschef sedan hänvisar till riksdagsbeslutet som bevis på att skogsbruket gör rätt. Men slutsatsen är fel.

Det är i stället ett bevis på att lobbyn fungerar. Mönstret är konsekvent: skogsnäringens branschorganisationer har konsekvent välkomnat regeringens förslag — medan exempelvis Skogsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Naturskyddsföreningen och Greenpeace avstyrkt. Regeringen har gått vidare ändå.

Sex av åtta riksdagspartier röstade ja — av delvis olika skäl, men med samma resultat. Det är inte en höger-vänsterfråga. Det är ett resultat av decennier av systematisk påverkan — med svängdörrar mellan näringsliv och politik som går i båda riktningar. Påverkansarbetet genomsyrar hela systemet — från klassrummet till utredningsrummet. Projektet Skogen i Skolan finansieras av Sveriges största skogsbolag och skogsnäringens organisationer. Det är de som bestämmer vad landets lärare och elever får lära sig om skogen. Materialet påstår att kalhyggesbruk “innebär ett stort mått av naturhänsyn” — rakt emot vad Skogsstyrelsen slår fast. Vem faktagranskar materialet? Föreningen Skogen själv — den organisation skogsnäringen finansierar.

Skogsnäringen är en välorganiserad maktstruktur. Den formar utredningarna. Den påverkar politiken tvärs igenom blockgränsen. Den finansierar undervisningsmaterial som når landets skolbarn. Och den får 86 procent av riksdagen att rösta ja — mot sina egna myndigheters råd.

Den 13 september är det val.

Håkan Bergqvist