Kriminalpolitiken fortsätter att stå i centrum för svensk debatt. Strax före valet väckte Tidöregeringens förslag om en reformerad så kallad mängdrabatt heta känslor, och än en gång fick vi en valrörelse som kretsade kring hur samhället ska hantera brottsligheten.

Samtidigt har kriminaldebatten genomgått ett tydligt skifte. Medan valrörelsen för fyra år sedan handlade om att dämpa den akuta krisen med dödligt våld, talar vi nu om rättssystemets praktiska gränser. Socialdemokraternas invändning mot reformerna av mängdrabatten var exempelvis inte principiell, utan handlade om att rättssystemet saknade tillräcklig kapacitet. Samma invändning har framförts i ett hundratal remissvar under den gångna mandatperioden: det är inte praktiskt möjligt att höja straffen. De prognoser som Kriminalvården har tagit fram har satt tvångströja på politiken. 

Det är därför mycket oroväckande att myndighetens analyser har stora brister – så omfattande att de gränsar till att vilseleda politiken och allmänheten om konsekvenserna av olika straff.

Det tydligaste exemplet är den flitigt citerade kapacitetsrapporten från 2025, som föranledde en debatt om att Sverige efter olika reformer skulle nå ”turkiska fängelsenivåer”. Den satte tonen i debatten och har citerats i ett stort antal tunga remissvar – men vilar på nästan ingenting.

I rapportens högsta sammanhängande scenario, med snabbt ikraftträdande, bedömde Kriminalvården att medelantalet klienter skulle öka från dagens drygt 29 000 till 69 000. För de inkapaciterade – fängslade och häktade, som i praktiken har störst betydelse – var motsvarande ökning från 12 000 till 46 000, nästan en fyrdubbling.

Det är en exceptionell ökning som saknar motsvarighet i andra länder, trots att flera av dem har straffsystem som liknar det Tidöregeringen har skissat på. Att Sverige om några år skulle låsa in fem gånger så många per capita som Danmark och tre gånger så många som Rumänien är knappast realistiskt. Ändå upprepades liknande siffror av Kriminalvårdens generaldirektör bara häromdagen.

Det extrema resultatet beror på två stora brister. För det första har Kriminalvården inte tagit hänsyn till att förändringar i en del av verksamheten, till exempel antalet häktade, får konsekvenser för andra delar, som antalet fängslade. En och samma person kan inte uppta mer än en plats i systemet samtidigt, vilket myndigheten har bortsett från och därför dubbelräknat.

Den andra, och viktigare, bristen är att Kriminalvårdens beräkningar är statiska och helt bortser från inkapaciteringens effekter. Längre fängelsestraff håller samhällets mest brottsaktiva personer borta och minskar intensiteten i deras återfall. Det påverkar i sin tur inflödet av nya klienter.

Inkapaciteringseffekter är svåra att beräkna exakt, men givet att brott på fängelsenivå är så starkt koncentrerade till de mest brottsaktiva grupperna kan effekten på helheten knappast ignoreras. Nästan fyra av fem fängelsedomar i Sverige gäller en tidigare dömd person, och omkring två tredjedelar av dem som släpps ur fängelse döms igen inom tre år. 

Empiriska studier från olika länder pekar också på att inkapaciteringseffekterna vid straffskärpningar är som störst när straffen från början är låga och skärpningarna träffar mycket brottsaktiva personer. Det stämmer väl in på flera av de stora svenska reformerna, inte minst den slopade mängdrabatten och förändringarna av reglerna för återfall. 

Ändå framgår det av det finstilta i myndighetens underlag att inga sådana effekter har beaktats. Man har helt enkelt utgått från att det finns en aldrig sinande mängd nya kriminella, som tillkommer när straffen höjs. En sådan analys säger oss nästan ingenting. 

Den förvirrade debatten är i själva verket ett symptom på ett större systemfel. Kriminalpolitiken har misskötts i Sverige i decennier. En starkt bidragande orsak är att varken myndigheterna eller akademin har tagit fram de underlag som politiker och allmänhet behöver för att fatta välgrundade beslut.

Hur förändringar i straffsystemet får genomslag är komplicerat och kräver sofistikerade analyser, men varken Kriminalvården eller någon annan myndighet i Sverige har förmågan att genomföra sådana. Regeringskansliet saknar en kvalificerad analysfunktion för brottslighetens utveckling. Offentliga utredningar om straff befolkas enbart av jurister och gör i regel mycket rudimentära uppskattningar. Från akademiskt håll har man i regel stoppat huvudet i sanden och fallit tillbaka på svepande påståenden om att straff inte fungerar. 

Sammantaget gör detta att det finns anmärkningsvärt lite kunskap om hur brottsligheten faktiskt ser ut i Sverige och vad konsekvenserna blir av olika vägval. Medan empiri och utvärderingar är standard på de flesta politikområden famlar rättspolitiken i självpåtaget mörker. 

Sverige står nu mitt i ett paradigmskifte i kriminalpolitiken. Tidigare dogmer om att högre repressionsnivå inte fungerar har fallit som käglor i mötet med verkligheten. Minskningen av det dödliga våldet saknar motstycke i västvärlden. Men en ny kurs räcker inte. För att Sverige aldrig ska hamna lika snett igen krävs att frågan hanteras på ett annat sätt.

Ansvaret för att utreda straffrättsliga frågor behöver breddas, från att nästan helt ligga hos jurister och domare till att även involvera ekonomer och andra empiriker. Regeringskansliet behöver en kvalificerad rättsekonomisk analysfunktion som kan ersätta de skisser som enskilda utredningar presenterar med ojämna mellanrum. Större straffreformer behöver förses med genomarbetade konsekvensanalyser, och öppenheten kring brottsdata behöver öka för att underlätta studiet av framför allt återfall.

Man bör dessutom överväga en permanent parlamentarisk straffberedning som samlar internationella erfarenheter, utvärderar reformer och öppet redovisar den samhällsekonomiska avkastningen av olika påföljder.

Våldsvågen är vår tids största policymisslyckande. Framtida svenskars trygghet hänger på att vi lär av misstagen.

Adam Danieli
idéchef, Timbro

Timbro är en marknadsliberal tankesmedja och ett bokförlag baserat i Stockholm. I sin nuvarande form grundades Timbro 1978 av Sture Eskilsson och Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, en föregångare till Svenskt Näringsliv. Sedan 2003 finansieras Timbros verksamhet av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Källa Wikipedia