Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har släppt sin rapport om den privatfinansierade marknaden vid adhd och autism. Rapporten visar hur privata utredningsbolag profiterar på att porträttera vardagsutmaningar som tecken på adhd, i syfte att få människor att bekosta en utredning. Det kan handla om betalda samarbeten med influerare eller sponsrade inlägg.

Men attraktionen hos en adhd-diagnos grundas i felaktiga antaganden. Aktuell forskning visar att över hälften av informationen på sociala medier är missvisande eller direkt felaktig. Det utsätter friska men problemtyngda människor för risker. Våra myndigheter borde kontra med balanserad motinformation.

Vardagen präglas av ett ökat tempo i både privat- och yrkesliv. Uppmärksamhet som fenomen är högt värderad av både oss själva och de sociala mediebolagen. Många vittnar om påtagliga svårigheter att pussla ihop livet. Vi börjar söka svar på varför vi inte får ihop det, och hamnar då lätt hos diagnosinfluerare på sociala medier. När adhd marknadsförs som svaret uppstår attraktionen. Men vi måste hålla isär beskrivning och förklaring. En diagnos ger inga orsaksbaserade svar på just varför-frågan. Adhd-diagnosen beskriver problemen, men den förklarar inte orsaken bakom dem.

Medicinsk information är potentiellt skadlig för oss. Att få en diagnos kan i bästa fall ha positiva effekter och man kan få tillgång till hjälpsamt stöd och behandling. Men läkemedlen har biverkningar, och vi har bara god evidens för deras kortsiktiga effekt på symtom. En diagnos kan också förstärka uppfattningen att man inte klarar av vissa saker, exempelvis komma i tid, planera eller städa. Att man inte kan.

Australiensiska forskare har varnat för att dessa effekter blir som mest skadliga för människor vars diagnos grundar sig på jämförelsevis lindrigare funktions­nedsättningar. Problemen är verkliga, men inte medicinska, och de faktiska orsakerna till svårigheterna riskerar att förbises om adhd antas vara svaret. Det är oetiskt av sjukvården att behandla icke-medicinska problem som medicinska tillstånd, just på grund av den skeva balansen mellan risk och nytta. Läkemedel kan visserligen vara hjälpsamt – diagnos eller ej – men risk-nytto-värderingen måste grundas på en medicinsk bedömning och patientens långsiktiga hälsa för ögonen. Evidensbasen baseras inte på den grupp av människor som nu slussas mot diagnosen via sociala medier.

Desinformation ska behandlas med motinformation. Holländska forskare har tagit fram ett jävsfritt informations­material som ger vägledning för hur adhd kan beskrivas och kommuniceras. Materialet riktar sig både till vårdprofessioner, journalister och allmänhet. Svenska vårdmyndigheter borde adoptera initiativet eller utveckla liknande material och aktivt sprida det på sociala medier – i syfte att skydda medborgarna från felaktig och skadlig information.

I kombination med Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) kritik av de privata adhd-bolagen i våras, och Konsumentverkets varning för att reklam via influerare är ”mycket problematisk”, borde rapporten från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys få varningsklockorna att ringa. Här är det diagnosen, eller blotta misstanken om diagnos, som är själva handelsvaran.

I USA har det funnits lagförslag om att influerare eller vårdbolag som går ut med felaktig information ska kunna stämmas. USA är ett av få länder där det är tillåtet med direktreklam för läkemedel mot konsument, men de regelverken är nu under åtstramning. Eftersom en diagnos dels kan ha så kraftiga effekter i sig själv, och många gånger snabbt leder vidare till läkemedel, borde direktreklam för diagnoser också regleras. Diagnosmarknaden är okontrollerad men lukrativ. Och det är människors självbild och hälsa som står på spel. 

Patientlagen (2014:821) anger att patienter ska få information om sitt hälsotillstånd och att den som ger informationen ska försäkra sig om att mottagaren har förstått den. Hur förhåller sig den lagstiftningen till diagnos-”information” på sociala medier? Mediemyndigheten undersöker redan hur algoritmer kan styra innehåll till barn- och unga. Regeringen bör fylla glappet mellan myndigheternas uppdrag genom att uttryckligen undersöka hur marknadsföring av diagnoserna i sig kan regleras. Initiativ för att balansera informationen borde rullas ut omgående för att garantera våra och våra barns motståndskraft mot förrädiska förenklingar.

Johan Bengtsson
psykiater, postdoc, Uppsala universitet

Fotnot: Jäv: inga bindningar till läkemedelsindustri eller privata vårdbolag. Offentligt anställd.