Den politiska utvecklingen i Europa går nu åt två olika håll,  både långt åt höger och åt vänster, precis som det var på mitten av 30-talet. De tyska delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern är exempel som inger oro.

Situationen kan påminna något om Tyskland under tiden mellan de två världskrigen, då både de tyska kommunisterna och Hitlers nazistparti NSDAP hade  politiska framgångar och på gator och torg kämpade om makten. Vi ska ändå komma ihåg att de tyskar som nyligen röstat i delstatsvalen, tidigare tillhörde DDR; det är begriplig att många vänt kommunismen ryggen och i stället satsar på AfD på yttersta högerflygeln.

Att Die Linke på andra ändan av skalan segrat i Berlin är mer märkligt; en möjlighet är att de väljare som tidigare bott i det fria Västberlin på grund av dagens dyra bostäder är trötta på marknadsekonomin och nu vänder den demokratiska mitten, CDU och SPD, ryggen.

Förutom AfD:s framgångar i det tidigare DDR är  nya högerpartiers stora framgångar i stora delar av EU ganska överraskande. Vi ska här inte diskutera AfD:s extremism, som skiljer sig från övriga länder.

Framgångar hos partier längst till höger i länder som Sverige, Ungern, Österrike, Frankrike, Italien och Portugal ska snarast ses som en motreaktion mot byråkratin i Bryssel och en nationalistisk längtan tillbaka till gamla tiders ”folkhem”. Reform UK är inne på ett liknande spår, men de lever naturligtvis sitt eget liv utanför EU.

Förutsättningarna skiljer sig i princip mellan de länder som var med och bildade EG, så som Tyskland, Frankrike och Italien, och de medlemmar som tillkommit senare, så som Sverige, Österrike, Ungern och Portugal. Men resultaten är ändå likartade, och det kan förklaras med ett långt tidsperspektiv, som i fallet Sverige är svårtolkat, men i Italien och Portugal kan förklaras med någon sorts postfascism, vars rötter var de korporativa samhällen som uppstod i dessa länder redan under tiden före andra världskriget, då ledarna var Mussolini i Italien och Salazar i Portugal.

Salazar införde sin ”Nationella revolution” genom att samhällssystem kallat ”Den nya staten” 1927. Denna brutala fascism störtades efter 47 år genom den så kallade ”nejlikerevolutionen” 25 april 1974. Efter detta har landet kommit med i EU och haft en snabb demokratisk och ekonomisk utveckling. Men en ny motsträvig rörelse har nyligen uppstått ytterst till höger. Den kallar sig Chega, vilket betyder ”nog”. Man förkastar det demokratiska partisystemet och vill  i ren nostalgi återvända till ett mer ålderdomligt samhällssystem, byggt på gud, staten och familjen. Enligt affischer runt om i landet vill de ”bevara Portugal”.

Längst har den postfascistiska utvecklingen gått i Italien, där Giorgia Meloni leder regeringspartiet Fratelli d'Italia (Italiens bröder). Hennes agerande skapar osäkerhet om Europas framtid, liksom utvecklingen i Frankrike med Nationell Samling under Marine Le Pen.

Nu som Viktor Órban försvunnit som premiärminister i Ungern, ger den postfascistiska utvecklingen i södra Europa de största frågetecknen om den framtida sammanhållningen inom EU. Det är lite otäckt att vi skymtar spåren av 30-talet.

Sverre Haukeland