Ni har säkert lagt märke till det ni också. I partiledardebatter och politikerutfrågningar verkar det nästan tävlas om vem som kan säga ”mitt Sverige”, ”svenska värderingar” och ”det svenska” flest gånger och på kavajslagen glimmar blågula flaggnålar. Hur har vi hamnat här, undrar jag. Att vifta med svenska flaggan har väl aldrig varit vår paradgren?

Åtminstone var det inte det på nittiotalet. När jag av en slump nyligen såg ”Hjältarnas återkomst” på SVT Play: direktsändningen från Rålambshovsparken sommaren 1994, när svenska herrlandslaget i fotboll just hade kommit hem från USA med ett brons i bagaget, blev det tydligt. När en svettig Fredrik Belfrage går runt i publikhavet och gör intervjuer med fotbollsfans och kändisar får alla nämligen samma fråga: Är det verkligen okej att fira på det här viset? Får man vifta med flaggan och vara stolt över att vara svensk?

Vi ska komma ihåg att frågan ställs i ett Sverige präglat av Lasermannens terrordåd, en stark skinnskallekultur och ett gryende Sverigedemokraterna som vill skapa ”ett svenskt Sverige”. Men ändå. I folkvimlet 1994 är statsminister Carl Bildt en av dem som svarar på Belfrages fråga och han säger att jo, visst får man vara stolt svensk, särskilt en dag som denna. Fotbollsyran är enligt Bildt nämligen ett exempel på ”sund nationalism” och jag tänker att han inte kunde ha mer rätt.

För är det något jag saknar med dagens blå-gula fixering så är det just sundheten. I dag pratar politikerna nästan som om det är ”svenskheten” som ska lösa alla våra problem, att den är viktigare än själva landet. Jag undrar om det inte är precis tvärtom. Att det här landet var som mest beundransvärt när vi ägnade mindre tid åt svenskheten och mer åt att lyfta blicken, se de långa linjerna och betrakta oss själva som en del av något större.

Personligen känner jag i alla fall så. Att jag varit som mest stolt när Sverige tagit sig ton i världen genom röster som Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Hans Rosling och Greta Thunberg. Eller när jag kan berätta för mina amerikanska vänner om svenska egenheter som byggts genom långsiktiga idéer, stora reformer och politiskt mod. 480 dagars föräldraledighet, subventionerad förskola, sjukvård för alla, vab, allemansrätt och gratis högre utbildning. Listan kan göras lång.

Var finns den typen av samhällsvisioner idag? Satsningarna som sträcker sig längre än till nästa opinionsmätning, bortom nästa mandatperiod och som får omvärlden att höja på ögonbrynen? Är det i fängelsestraffen för barn? I införandet av visitationszoner? Eller i utvisningarna av människor som byggt sina liv här men som ändå inte verkar ses som en del av Sverige?

Nej, Sverige kan bättre än så här. Och jag tror också att våra politiker behöver påminna sig själva om det, om de vill att vi ska vifta med flaggan idag: vikten av humanism, att tänka långsiktigt och att våga fatta modiga beslut. För stolthet över Sverige föds inte ur hur ofta vi säger ordet Sverige. Den föds ur vilket slags land vi väljer att vara.