Det är skolstartstider och kanske är ett flyttlass snart på väg bort. Jag minns ett smällvarmt rum i Rissne i augusti 1996 och vikten av att inte låta de egna rädslorna ta över.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

För trettio år sedan flyttade jag till Stockholm. Eller till förorten Rissne närmare bestämt. Jag var sexton år och hade kommit in på Samhällsprogrammet med journalistikinriktning och hela livet lekte. I mitten av augusti gick flyttlasset från Hofors och mamma och pappa körde ner mig och några flyttkartonger till rummet på Lavettvägen 23. Det var soligt och smällvarmt, minns jag, och vi svettades medan vi bar upp mina saker till rummet med egen ingång. Det var verkligen bara ett rum. Inget kök eller kokmöjligheter, bara en Ikea-garderob, en 90-säng, en mikro och ett kylskåp med fryslåda. Disken skulle skötas i duschen och tvättiderna delas med flygvärdinnan som ägde lägenheten. Men jag var överlycklig. Plötsligt bodde jag i Stockholm. På riktigt och helt själv. Och jag skulle bli journalist.