Replik på Johanna Månssons debattartikel Vildsvinen är våra jämlikar

Det är svårt att veta om man läser en insändare eller ett manus till en existentiell djurdokumentär skriven efter tre terminer i moralfilosofi och en överdos av Disney.

För om kriteriet för att inte ätas är att man är levande och har relationer, då försvinner inte bara vildsvinssteken från menyn, utan även större delen av det som i dag utgör svensk livsmedelsproduktion. Eller är det bara vissa ”individer” som kvalificerar sig för denna existentiella upphöjelse?

Resonemanget haltar dessutom betänkligt när det gäller ansvar. Ja, människan har påverkat vildsvinens utbredning – precis som vi påverkat i princip varje ekosystem på planeten. Frågan är inte om vi gjort det, utan vad vi gör åt konsekvenserna. Att reglera en snabbt växande vildsvinsstam är inte ett uttryck för moralisk bankrutt, utan för just det ansvar som efterfrågas.

Alternativet tycks vara att låta populationen växa fritt i någon sorts romantiserad samexistens, där verklighetens jordbruksskador, trafikolyckor och ekologiska obalanser elegant trollas bort med värdeord om ”respekt” och ”jämlikhet”. Det är en hållning som fungerar utmärkt – så länge man slipper ta ansvar för följderna.

Det mest avslöjande är dock uppmaningen att ”äta något, inte någon”. Det låter slagkraftigt, tills man inser att allt vi äter i någon mening är just ”någon” – växter är också levande organismer, om än utan den emotionella laddning som gör dem lämpliga som moralisk symbolik.

I slutändan framstår texten mindre som ett seriöst inlägg i en lokalpolitisk diskussion och mer som ett försök att importera en absolutistisk livsåskådning till en fråga som kräver pragmatism. Det är inte vildsvinen som är problemet här – det är oförmågan att skilja mellan filosofi och verklighet.

Dan Larsson