Replik på Malin Lernfelts ledare Se upp för AI-samhället!

Det är något nästan rörande över vår tids återkommande teknikpanik.

Så fort ett nytt verktyg dyker upp som faktiskt fungerar uppstår samma kör: nu går det utför med tänkandet, kreativiteten och i förlängningen hela civilisationen.

Den här gången heter hotet artificiell intelligens. Tidigare hette det internet. Före det miniräknaren. Och innan dess, om man ska vara ärlig, själva skrivkonsten.

Jag har under mycket lång tid arbetat i miljöer där den här typen av teknik inte diskuteras i spalterna utan används i praktiken – i sammanhang där fel inte leder till en dålig debattartikel, utan till betydligt mer påtagliga konsekvenser.

Redan från början fanns det skäl att varna för säkerhetsbrister, övertro på system och en farlig bekvämlighet i att låta maskiner leverera svar utan att förstå dem.

Där har utvecklingen, som vi nu ser, i stora delar gett fog för kritiken. Men att identifiera risker är inte detsamma som att förstå lösningar.

Det som nu målas upp som ett hot mot ungas tänkande är i själva verket ett gammalt fenomen: när ett verktyg gör något enklare, antar vi att människan bakom automatiskt blir sämre. Det säger mer om vår människosyn än om tekniken. För den som inte kan tänka kritiskt utan AI, kommer inte heller att göra det med ett skrivhäfte i handen.

Skillnaden är bara att illusionen av ansträngning blir större.

Det är också svårt att inte dra på munnen åt den nyvunna entusiasmen för skärmfria klassrum och handskrivna anteckningar, som om blyertspennan i sig bar på någon form av intellektuell moralisk överlägsenhet. Som om tankens kvalitet satt i verktyget och inte i huvudet som använder det.

I de miljöer där kraven är som högst används AI inte för att slippa tänka, utan för att tvingas tänka bättre. Den används för att pröva resonemang, för att hitta brister, för att snabbt genomskåda det som låter övertygande men är fel. Den som behärskar detta får ett kraftfullt stöd. Den som inte gör det får, precis som alltid, problem.

Att då ropa på en återgång till det analoga framstår mest som en bekväm reträtt. Inte olikt att möta industriella revolutionen med en välvässad lie och en längtan tillbaka till det överskådliga.

AI kommer, rätt använd, att höja kraven på analys, omdöme och ansvar. Fel använd kommer den att göra motsatsen. Precis som varje kraftfull teknik före den.

Den avgörande frågan är därför inte om vi ska använda AI eller inte.

Den avgörande frågan är om vi har förmågan och viljan att använda den utan att sluta tänka själva. Eller om vi föredrar att skylla våra egna tillkortakommanden på det senaste verktyget, i väntan på nästa.

Dan Larsson