Först ett klargörande. Vi är många som äter kött, som tycker att den svenska livsmedelsförsörjningen måste stärkas och som tycker att det vore bra med fler betande djur i landet (inte minst i norra Sverige).

Ändå kändes det som att dö en smula att läsa Dagens Nyheters intervju (19/7) med köttälskaren och landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) och hans fru Sarah Kullgren.

Köttälskare och landsbygdsminister, som sagt. I den ordningen.

Intervjun dröp av olika referenser till läderförklädet, till den heta grillen, till alla paket med svensk ryggbiff som låg och väntade på köksbänken, till bolognese, till korvstroganoff, till rådjuret med gräddkokt spetskål och tryffel, detta ända tills frun fnissade åt sin ”hormonella” tår i ögat av att ha lyssnat andäktigt till mannens klokskaper.

Som om dessa ingredienser är radikala nog att fylla en hel intervju och, ännu värre, motivera två politiska karriärer.

”Våra skolbarn ska inte utsättas för experiment för att vi ska ha en vegetarisk revolution,” sa Sarah Kullgren, ordförande i KD Kvinnor, till DN.

”Vill du äta bara grönsaker, gör det. Men tvinga inte mig att göra det. Tvinga inte mina barn att göra det,” sa landsbygdsministern.

Man undrar vilken värld de lever i och hur man får tillträde till den.

Är det på detta enögda vis som politiker tror sig tala till svenska lantbrukare? Eller är retoriken en rest från det lika lengräddade Kristdemokratiska Bondeförbundet, som lanserades inför det förra valet och var ägnat att ”hålla den landsbygdspolitiska debatten levande och stärka villkoren för svenskt lantbruk”?

Oavsett vad är det ofattbart tunt.

Svenska lantbrukare är stryktåliga nog att veta att deras lönsamhetsproblem inte handlar om falafel. Och den sansade medborgare som kör förbi igenvuxna lägdor längs Indalsälven där inga djur betat på länge vet att det inte (bara) är miljöpartisternas fel.

Problemet med svensk livsmedelsproduktion handlar om en i ett internationellt perspektiv betongtung regelbörda i Sverige som inte vägs upp tillräckligt av statliga stöd (inte minst administrativa).

Att sjösätta en ny livsmedelsstrategi med mätbara, tidsatta mål. Att stärka konkurrenskraften. Att föra en aktiv, företagarvänlig tillväxtpolitik som ofrånkomligt skulle förenkla vardagen även för lantbrukare.

Av detta bidde inget mer än utredningar, utredningar, utredningar. Och något enstaka viralt bråk med Livsmedelsverket, med ambitionen att få myndigheten att väga in svensk beredskap som faktor när nya kostråd (!) skulle tas fram.

Förra valåret handlade all kristdemokratisk landsbygdspolitik därför om ”priset vid pump”. Nu ska den handla om köttet, som medborgarna nu väntas inbilla sig är hotat från högre makter. Nedkokat till politiska förslag berättar Kullgren att han är särskilt nöjd med Tidöpartiernas skattesänkning på diesel till jordbruket under mandatperioden.

Framåt nämner han att alla barn borde få serveras ett animaliskt alternativ varje dag i skolan, gärna med riktade statsstöd till kommuner för att uppnå det.

Vad vi som tycker att politisk klåfingrighet är töntig, oavsett om den kommer från ett Kånken-buret eller ett Barbour-buret håll, ska rösta på är än så länge en öppen fråga.