Sedan Agneta Luttropp lämnade riksdagen efter valet 2014 har Västmanland saknat en grön röst i Sveriges riksdag.

Det är inget att beklaga. Väljarna har aldrig fel, de avgör vilka de skickar till Stockholm och under de senaste tre valen har de inte valt en miljöpartist. Om jag ska be om deras förtroende måste jag börja där. Med respekt för det.

Jag kandiderar inte för att övertyga människor om att de haft fel, utan för att jag tror att Västmanland behöver en grön röst som tar sin utgångspunkt i Västmanland, inte i Stockholm eller någon annan av de största städerna.

Jag tror nämligen att bilden av både politiken och politikerna ofta är mer tillspetsad än verkligheten.

Jag känner bruksorterna och jag känner den verklighet som många familjer lever i. Och fortfarande tillbringar jag betydligt fler kvällar och helger på idrottsplatser runt om i länet än på politiska tillställningar.

Som fotbollstränare och föreningsmänniska möter jag varje vecka människor som aldrig skulle sätta sin fot på ett partimöte och som själva inte känner någon annan politiker än mig, men som gärna stannar kvar en stund efter träningen och pratar om Sverige, Västmanland och framtiden.

Det är samtal jag värdesätter, därför att de påminner mig om att människor sällan är så ideologiska som den politiska debatten ger sken av. De flesta vill inte ha enkla svar. De vill ha politiker som tar deras frågor på allvar.

Jag har slutat bli förvånad när någon inleder ett samtal med att säga: “Jag har aldrig röstat på Miljöpartiet.” Inte sällan avslutas samma samtal med: “Fast det där håller jag faktiskt med om.” Det säger något viktigt.

När jag pratar om en rättvis klimatomställning där svensk industri får långsiktiga spelregler, om en skola där varje unge får en ärlig chans att lyckas, om minskade klyftor, om ett Europa som står enat mot rysk aggression och om ett samhälle som är starkt nog att möta allt från cyberattacker till extremväder, då möts jag oftare av nickningar än av invändningar.

Jag tror inte att det beror på att människor plötsligt blivit miljöpartister. Jag tror att det beror på att mycket av den politik jag företräder är betydligt bredare och mer förankrad än den bild som ibland målas upp.

Det gäller inte minst Västmanland.

Vi är ett län som byggts av människor som vågat förändras. Våra bruksorter blev inte starka genom att stå still. De blev starka genom att gång på gång ligga längst fram när världen förändrades. Därför har jag svårt att förstå dem som beskriver klimatomställningen som ett hot mot industrin. För mig är den tvärtom en möjlighet att säkra nästa generation jobb, investeringar och export.

Det är ingen slump att några av världens mest avancerade industriföretag finns just här. Jag vill att den utvecklingen fortsätter.

Och jag vill att den kombineras med en skola som fungerar för alla barn, ett starkare totalförsvar, ett Europa som håller ihop när omvärlden skakar och ett samhälle där människor känner att de har en plats, oavsett om de bor i Västerås, Fagersta, Hallstahammar, Surahammar, Sala, Köping, Arboga, Norberg, Kungsör eller Skinnskatteberg.

En riksdagsledamot representerar inte bara dem som röstat på det egna partiet. Man representerar hela sitt län.

Det är därför jag kandiderar.

Den 13 september är det val. Jag vill bli hela Västmanlands riksdagsledamot.

Markus Lindgren(MP)

Oppositionsråd Västerås och kandidat till riksdagen