En demokratisk enstatslösning innebär inte att någon folkgrupp ska fördrivas eller förlora sina medborgerliga rättigheter. Tvärtom bygger den på principen om lika rösträtt, lika rätt inför lagen och konstitutionella garantier för både judars och palestiniers självbestämmande.

Inledningsvis kan det vara värt att belysa sionismens koppling till kolonialismen. Sionismen växte fram under den europeiska kolonialismens epok och har beskrivits som ett kolonialt projekt.

Vill vi se denna koppling kan vi läsa vad den sionistiska ledaren Ze’ev Jabotinsky skrev 1923: ”Om du vill kolonisera ett land där människor redan bor, måste du hitta en garnison för landet, eller hitta en välgörare som kan tillhandahålla en garnison för din räkning. (...) Sionism är ett koloniserande företag och därför står eller faller den i frågan om väpnade styrkor”.

Ze'ev Jabotinsky argumenterar uttryckligen i sin text ”The Iron Wall”, som citatet kommer från, för att ett judiskt nationellt projekt inte skulle accepteras frivilligt av den arabiska befolkningen och därför krävde militärt skydd. För 100 år sedan ansåg denne sionistisk ledare att en judisk stat var tvungen att etableras med militärt våld.

Forskaren och författaren Slemen Altehe föreslår att frågan inte bör vara: Vem var här först? Utan snarare, vad är det för regim som har skapats och som tillåts finnas kvar? Och på vems bekostnad finns den?

Det finns judiska historiska kopplingar till landet sedan tusentals år tillbaka. Men vi kan förstå att det som sedan hände efter första världskriget, med Storbritanniens stöd till den sionistiska rörelsen i Palestina, inte var någon human eller rättvis historia. Inte heller är den nuvarande ordningen det.

Avslutningsvis, när King-Crane kommissionen 1919 var klar med sitt uppdrag att undersöka vad folket i det forna osmanska riket önskade, sade de följande om situationen i Palestina: ”endast med våld kan en judisk stat i Palestina upprättas eller upprätthållas”.

Mer än hundra år senare är problemet fortfarande densamma. Om Israels nuvarande politiska ordning endast kan upprätthållas genom militär dominans, diskriminering och ockupation är det rimligt att fråga om den modellen är hållbar.

Därför förtjänar en demokratisk enstatslösning att diskuteras seriöst. Det radikala är kanske inte att diskutera en enstatslösning, utan snarare att fortsätta försvara en politisk ordning som gång på gång misslyckats med att skapa fred.

Linus Eriksson