Vid halvårsskiftet infördes nya skrivelser i jaktlagen för att öka skyddet för jägare, främst sådana som jagar rovdjur. Det innebär bland annat att både jägares och markägares identiteter kan hemlighållas vid jakt på björn, varg, järv, lo och kungsörn. Det som införts är ett så kallat omvänt skaderekvisit, där utgångspunkten att uppgifterna är hemliga. Jägarnas namn lämnas i normalfallet inte ut och kan vara sekretessbelagda i upp till 20 år.

Att det är där vi hamnat är sorgligt. Den svenska offentlighetsprincipen är ett grundfundament i vårt öppna samhälle och de allt mer ofta förekommande kraven på begränsningar och ökad sekretess är ett otyg. Den vinst som finns att göra på att kriminella inte skulle ha möjlighet att ta reda på var någon bor eller vilken bil vederbörande kör, är betydligt mindre än de skada det skulle göra att vanliga människor eller journalister kan kolla upp vem de har att göra med, om någon är dömd för brott, har näringsförbud eller vem det är som är skriven på en viss adress. Att hålla fast vid att myndighetsuppgifter så långt det är möjligt måste vara offentliga är oerhört viktigt. Samtidigt finns det situationer där det faktiskt kan vara nödvändigt med sekretess. Bland annat nr det kommer till rovdjursjakten vilken blivit otroligt snårig och sårig.

I en intervju i SVT Gävleborg (7/7) berättar Janne Blank från Ockelbo, som är rovviltsansvarig i Jägareförbundet Gävleborg, om hur han upplever att han och hans kolleger de senaste decennierna blivit allt mer utsatta. Blank har jagat ända sedan 70-talet och skillnaden är tydlig, numera riktas allt oftare hat, hot och trakasserier mot jägare. Ibland går antijaktaktivisterna ännu längre. “Vi blir kallade mördare och det förekommer sabotage på jakttorn”, säger Janne Blank.

Det finns helt befogad kritik mot hur jakt, och då särskilt rovdjursjakt, i dag bedrivs i Sverige. Både olika naturvårdsorganisationer, FN och EU har påtalat att det sätt Sverige agerar är ovetenskapligt och hotar stammarnas livskraft. Men eventuell upprördhet och protester bör riktas mot de politiker och myndigheter som fattar beslut som inte är baserade på kunskap och forskning och som tydligt bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv. Inte mot enskilda markägare, och absolut inte mot jägare som bara utför ett uppdrag som de fått av länsstyrelserna, och där det handlar om sådant som att reglera stammarna eller att skydda tamdjur efter upprepade attacker.

Ilska är även skälig när den riktas mot tjuvjägare som i skydd av mörkret ger sig ut och dödar varg, järv, lo och björn. På sina håll är det ett allvarligt problem att människor tar sig rätten att döda skogens stora rovdjur utanför de beslutade jaktkvoterna. Varje år dödas cirka 100 vuxna lodjur illegalt och även många järvar. För de senare innebär tjuvjakten att arten blivit allvarligt hotad i Sverige. Även allt för många vargar dödas av tjuvjägare, till följd av det orimliga och överdrivna varghat som ofta sjuder ute på landsbygden.

Alla förlorar dock på om jägare som Janne Blank, som utför ett myndighetsuppdrag och följer lagen, görs till måltavla. Därför är det som det ser ut helt nödvändigt med den skärpta sekretess som nu har börjat gälla. Jägare är inte mördare och de ska inte behöva frukta för sitt liv och hälsa när de bara gör vad de ska. 

Den här artikeln är bara för prenumeranter

Om du redan är prenumerant: logga in!

Logga in