Det var dags för fotbolls-VM. Svenska landslaget skulle möta Tunisien. Jag var förberedd på en folkfest i fåtöljen på egen hand. Laddad till tusen. Unnade mig faktiskt några jordnötter innan sommarmorgonen tog sin vackra början utanför fönstret.

Där i fåtöljen framför teven mindes jag tillbaka på hösten och det stundande VM-kvalet. Jag var lika laddad då när Sverige skulle möta några blåbärsnationer på fotbollskartan. Det sket sig direkt. Det blev inte en enda seger i kvalet. Blågult hamnade sist i kvalgruppen. Men på något mirakulöst sätt fick Sverige kvala vidare och tog sig under stor dramatik till VM efter seger mot Ukraina och Polen. Kanske tändes en liten gnutta hopp där. Så när det äntligen var dags i måndags morse tänkte jag att bollen är rund. Allt kan hända. Landslaget skulle faktiskt kunna bli sitt forna jag igen.

Samtidigt hade jag det miserabla kvalet i bakhuvudet och tänkte att det här fotbollsvakandet mitt i natten ändå skulle sluta med en katastrof. Sverige skulle bli totalt utspelat och chansen till avancemang i VM skulle i princip vara över efter ett par timmar. Men så fel jag hade. När Yasin Ayari gav Sverige ledningen efter sju minuter, med en projektil som vi sällan skådat, så var det som om all frustration kring detta landslag var som bortblåst. Ibland går det fort från att vara helt utdömda till att vara allas hjältar. Som sagt, bollen var rund denna morgon, allt var möjligt och plötsligt hade laget tillfälligheterna på sin sida igen. 

En supporter beskrev det inträffade senare på dagen som “den bästa morgonen han någonsin upplevt”. Ja, så bra var det kanske inte men definitivt en av de bästa starter ett svenskt fotbollslandslag gjort i ett VM. Kanske till och med den bästa. 5-1. Aldrig har dessa siffror varit så tydliga.

Det var förmodligen inte bara jag som kände lite vibbar från sommaren 1994. Den där otroligt varma sommaren när tjock-tv-apparaterna åkte ut på altanerna och vi gemensamt grävde brons i USA. När hela Sverige var vaket mitt i midsommaraftonens natt, Martin Dahlin nickade in ett klassmål och Arne Hegerfors sa den klassiska meningen direkt efter målet: “Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome”. Inte ett öga torrt. Varken den natten eller varje gång jag hör samma fras spelas upp igen. 

Så frågan är om vi får uppleva en 94-sommar igen? Hur bra är Sverige? Hur långt kan grabbarna gå i turneringen? Får vi se nya bad i fontänerna i svenska städer? Får vi en ny karnevalsstämning på gatorna? Får vi uppleva ett landslags hemkomst till Stockholm, eskorterade av Jas-plan i luften och hyllade av tiotusentals människor längs en kortegeväg?

Kan det hända igen?

Ja, det kan det. Bollen är alltid rund. Nu kör vi!