Arvid Åhlund lyfter i sin ledare en viktig fråga om trängseln på Västerås bussar (”Kasta inte Västerås pendlare under bussen”, VLT den 14 oktober). Jag delar uppfattningen att en växande stad behöver en kollektivtrafik som utvecklas med invånarnas behov och att det är bra att fler vill resa kollektivt. 

Vi har de senaste åren förenklat resandet och byggt ut inte minst tågtrafiken med fler avgångar. Sedan höstterminens start går det dessutom att resa med både buss och tåg på samma VL-biljett. Det gör vardagen enklare för resenärerna.

I somras halverades priset på 30-dagarsbiljetter genom en nationell, sex månader lång satsning som ett sätt att stimulera ekonomin och underlätta för hård arbetande människor. Försäljningen av månadskort har ökat kraftigt, medan andra biljettyper säljer mindre. Resandet har också ökat, men ojämnt.

På linje 1 i Västerås ökade det exempelvis med nästan 10 procent i rusningstid under september. Det är glädjande att kollektivtrafiken är efterfrågad!

Jag förstår frustrationen hos dem som inte får plats. Vi förutsåg, och påpekade för staten, inför reformen att trängsel skulle kunna uppstå på vissa avgångar. Samtidigt går det inte att kraftigt utöka trafiken med kort varsel, särskilt inte för en tillfällig satsning. Vi har varken bussar eller förare som står och väntar på uppdrag. Den kapacitet vi har används redan.

Kampanjen är också intressant att följa eftersom billigare priser eller till och med avgiftsfri kollektivtrafik ofta hörs som receptet för att nå målet om ökad marknadsandel av det motoriserade resandet. Trots fler resor med buss och tåg ser vi hittills inte någon motsvarande ökning av kollektivtrafikens marknadsandel. Lägre pris kan alltså ge fler resor, men det blir inte nödvändigtvis fler som ställer bilen hemma till förmån för buss eller tåg.

En möjlig förklaring kan vara att fler nu tar bussen i stället för att gå eller cykla. Med ett månadskort kostar nästa resa heller inget extra. Det är förståeligt agerande hos den enskilde, men Västmanland har också folkhälsoutmaningar som kanske inte bäst gynnas av en sådan utveckling.

Åhlund skriver att regionen måste våga satsa. Jag håller med. Både kommuner och regionen måste våga satsa eftersom i Västmanland har vi ett delat ansvar för kollektivtrafiken. Kommunerna äger också till stor del frågorna om gaturummet och bussars framkomlighet.

Men vi måste också prioritera och följa upp resultaten. Vi ska inte heller ställa trafikslag mot varandra; bil, buss, tåg, gång och cykel, alla behövs.

Västmanland har Sveriges nöjdaste kollektivtrafikresenärer, och vi ska fortsätta förbättra trafiken. Målet är en enkel, pålitlig och attraktiv kollektivtrafik som människor väljer för att den passar deras vardag, samtidigt som de gemensamma resurserna används klokt.

Jenny Landernäs (M)

Ordförande i kollektivtrafiknämnden