En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-10-25 14:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/varlden/jorn-spolander-spelar-det-nagon-roll-om-vi-utrotar-andra-arter/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Det finns ett nästan spöklikt fenomen som brukar kallas för utdöendeskuld. Det beskriver hur arter fortsätter att sprida fröer, sporer – eller ungar för den delen – trots att deras livsmiljö har blivit så försämrad att det i långa loppet är lönlöst.

De lever kvar, men är på sätt och vis redan utrotade.

I Brasiliens atlantregnskogar finns till exempel stora träd som kan bli flera hundra år gamla. Men deras speciella pollinatörer och fröspridare har försvunnit på grund av jakt och andra störningar. Så träden kan inte längre fortplanta sig.

I Sverige finns motsvarande exempel där vissa unika lavar och svampar är beroende av så kallade silvertallar – träd som under lång tid har dött stående och blivit mycket rika på kåda. Det tar flera hundra år för en silvertall att bildas, och de försvinner i det moderna skogsbruket.

Men vem bryr sig om några mer eller mindre okända lavar, svampar och trädarter? Sedan livet uppstod på jorden har ju miljardtals arter dött ut av olika anledningar.

Problemet är att det nu sker i en takt som är tiotals till hundratals gånger högre än genomsnittet för de senaste tio miljoner åren, enligt den internationella vetenskapspanelen för biologisk mångfald IPBES.

En av de främsta orsakerna är just människans omfattande förändring av jordens livsmiljöer på land och i haven. Det är en följd av ohållbara jord- och skogsbruksmetoder, överfiske, klimatförändringar, föroreningar och spridning av främmande invasiva arter.

Än så länge ser vi inte hela vidden av vad som pågår. Det finns en utdöendeskuld.

Spelar det någon roll? En kanske sliten liknelse är ett flygplan som för säkerhets skull hålls ihop av ett oräkneligt antal nitar. Man kan dra ut ganska många nitar utan att det märks. Men någon gång börjar det knaka.

När den biologiska mångfalden knakar på allvar blir konsekvenserna omfattande. Livskraftiga ekosystem är en förutsättning för att vi ska kunna odla mat, få rent vatten, råvaror och frisk luft. Dessutom vill nog många ha tillgång till levande natur för att helt enkelt må bra.

Världens länder har enats om att den negativa utvecklingen ska stoppas. Förlusten av biologisk mångfald ska hejdas och till och med vändas till 2030. Det slogs fast på FN-mötet COP15 i Montreal 2022, i det så kallade Kunming-Montrealramverket för biologisk mångfald (KMGBF) – en räddningsplan för naturen.

Två år senare, vid COP16 i Colombia, finslipades definitioner av alla delmål som ska uppnås, för att utvecklingen ska gå att mäta och för att kunna se om åtgärder leder åt rätt håll.

Nu har det gått ytterligare två år – halvtid till 2030 – och länderna samlas för ett nytt miljömöte; COP17 i Armeniens huvudstad Jerevan.

Hur går arbetet?

”Det finns både bra och dåliga nyheter”, sa FN:s generalsekreterare António Guterres när han presenterade rapporten ”State of Biodiversity Action” inför mötets öppnande.

De bra nyheterna handlar om att nästan alla länder har tagit fram nationella planer för hur arbetet ska bedrivas, börjat vidta en del åtgärder och även lyckats rapportera mer eller mindre utförligt. På så vis har det för första gången blivit möjligt att få en bild av utvecklingen – ett måste för att avgöra hur arbetet ska fortsätta.

De dåliga nyheterna – inte helt oväntat – är att det går för långsamt och ojämnt. Ett konkret mål är att alla länder tillsammans ska skydda 30 procent av jordens yta på land och till havs. Men de planer som tagits fram räcker bara för att skydda 26 procent av landytan och 12 procent av haven – om de genomförs.

Fast skyddade områden räcker inte, enligt IPBES. Det helt avgörande är att hejda de stora drivkrafterna bakom förlusten av biologisk mångfald, alltså ohållbara metoder för jord- och skogsbruk och så vidare.

Det gäller att ställa om till brukningsmetoder som även ger utrymme för andra arter att existera. Där finns det många idéer och förslag i de vetenskapliga underlag som IPBES tagit fram. Men arbetet går trögt.

Ett viktigt steg som pekas ut i ramverket är att identifiera och ta bort statliga subventioner som bevarar miljöskadlig verksamhet, till exempelvis storskaliga monokulturer och ohållbart industrifiske. Varje dollar i miljövänlig riktning möts i dag av 30 dollar i miljöskadlig riktning. En intressant detalj är att Sveriges regering har redovisat till EU att vi inte har några sådana skadliga subventioner över huvud taget, vilket flera forskare och miljörörelsen ifrågasätter.

Det finns många saker för alla länder att diskutera under de kommande två veckorna. Målet är att till slut enas om en plan för hur arbetet kan öka takten för att nå målen till 2030.

Vi får se hur det går.