Efter snart 20 år inom borrning och prospektering finns en sak jag önskar att fler förstod. Att vi borrar betyder inte att vi tagit ställning för en gruva. Vårt jobb är att ta fram information ur marken som andra kan analysera. Svaret är inte vårt att bestämma.

När rollerna blandas ihop riskerar ilskan att hamna fel. Jag har sett människor ute på fältet möta ilska för beslut de varken fattar eller kan påverka. Det berör mig, både som arbetsgivare och som människa.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Vi borrar på uppdrag av våra kunder. Prospekteringsbolag har kommersiella intressen. Deras information ska därför inte ensam vara facit. Den behöver granskas och kompletteras med kunskap från myndigheter, forskning och oberoende källor. Samma krav måste gälla åt andra hållet.

Farhågor och förhoppningar om vad en gruva skulle innebära för bygden måste tåla samma frågor: Vad vet vi? Hur vet vi det? Och vad tror vi bara?

Brytning i alunskiffer innebär betydande miljörisker. De ska tas på största allvar, undersökas, förstås och vägas in. Vi behöver veta vad de skulle innebära här och om problemen går att hantera eller om svaret måste bli nej.

Samtidigt är Sverige och Europa beroende av importerade råvaror för industri, elektrifiering och försvar. Återvinning och effektivare användning är nödvändigt, men så länge vi använder mineraler måste vi förhålla oss till var de ska utvinnas. Därför behöver vi också undersöka våra egna möjligheter. Någon annanstans är också någons hem.

I den ena vågskålen ligger riskerna för vatten, natur och människors livsmiljö. I den andra vad jobb, företagande, inflyttning och skatteunderlag kan betyda för människor och samhälle. Även brist på utveckling får konsekvenser för människor. Båda vågskålarna handlar om människor och måste fyllas med kunskap, inte antaganden.

Enligt SCB:s framskrivning väntas Jämtland 2040 ha omkring 3 000 färre barn och unga och 3 000 fler över 65 år. Det gör nya etableringar viktiga för länets framtid.

Inget av detta betyder att vi ska öppna en gruva här. Även konsekvenserna av ett nej måste vägas in. Kunskap garanterar inte ett ja. Den kan lika gärna ge oss ett välgrundat nej. För mig finns därför en tredje hållning: Jag vet inte ännu. Jag vill veta mer. Det är inte att undvika ett beslut. Det är att vägra fatta det innan underlaget håller.

Om människor inte vågar fråga av rädsla för att bli ifrågasatta eller placerade i ett läger, då har vi ett problem. Vi ska kunna argumentera och övertyga, men också respektera rätten att tänka själv och fråga. Samma krav bör gälla våra folkvalda. Den som tagit ställning borde kunna svara: Vad vet vi? Hur vet vi det? Vad vet vi ännu inte? Har risker och möjligheter vägts mot varandra?

Kunskap blir värdefull först när vi är beredda att låta den förändra hur vi tänker. Om svaret redan är bestämt riskerar vi att bara söka argument för det vi redan tycker. Det gäller motståndare, förespråkare, våra folkvalda och självklart även mig.

Torbjörn Rinzén, vd Arctic DS AB, Oviken