Vi är positiva till att Norrtälje kommun rustar upp vår gata. Kritiken handlar inte om vägarbetet – utan om hur kommunen hanterar de människor och företag som måste kunna leva och arbeta mitt i det.

Redan före arbetets start höll kommunen ett informationsmöte för närboende. Där tog jag upp erfarenheterna från ett tidigare arbete på samma plats: bristande information, problem med avstängningar och sophämtning som inte fungerade.

Jag var också tydlig med att vår fastighet inte bara är en bostad. Vi driver företag därifrån och behöver vår infart för arbetsfordon, leveranser och för att lasta maskiner och annan utrustning.

Kommunen kände alltså till våra behov innan arbetet började.

Ändå började problemen när avstängningarna kom.

Post och sophämtning fungerade inte som tänkt. Sopkärlen skulle transporteras till en annan plats och kommunen skulle se till att detta fungerade. När det inte gjorde det fick vi själva lösa det.

Även gångtrafiken blev ett problem. Människor behöver komma till sina bostäder, affärerna och kommunhuset och började därför söka alternativa vägar, bland annat över vår fastighet.

Vi föreslog en tillfällig gångpassage. Det är trots allt betydligt enklare att köra en omväg än att exempelvis som äldre, rörelsehindrad eller med barnvagn tvingas ta en lång omväg till fots. Någon sådan lösning blev det inte.

I slutet av september kom sedan beskedet att kommunen ville stänga vår enda infart i cirka två veckor.

Vi förklarade återigen att det inte fungerade utan en alternativ infart eftersom vi bedriver näringsverksamhet på fastigheten.

Kommunen presenterade två alternativ. Det ena innebar att våra arbetsfordon skulle stå utanför fastigheten och att en gång skulle grusas genom vår häck. Det andra innebar att en öppning skulle göras i häcken och en tillfällig infart anläggas.

Vi accepterade det andra alternativet under förutsättning att kommunen återställde den åverkan som den tillfälliga lösningen orsakade.

Då fick vi veta att kommunen kunde ta bort grus och markduk efteråt – men att vi själva skulle bekosta återplanteringen av häcken.

Det motsatte vi oss.

Varför ska en fastighetsägare betala för att återställa sin häck när öppningen behövs enbart därför att kommunen gör den ordinarie infarten obrukbar?

Vi begär ingen ny eller förbättrad infart. Vi behöver en tillfällig lösning för att kommunen stänger den vi redan har.

Trots upprepade kontakter med tjänstemän och politiker stängdes sedan vår infart utan att någon alternativ infart som vi accepterat fanns på plats.

Konsekvensen är att våra arbetsfordon står utanför fastigheten medan maskiner och utrustning som behövs i verksamheten finns inne på fastigheten. Vi har fått avboka arbeten och förlorar därmed intäkter. Även leveranser till fastigheten försvåras.

Det här handlar därför om mer än vår infart.

Självklart måste en kommun kunna bygga om en gata, och fastighetsägare, boende och företagare får acceptera störningar under tiden.

Men kommunen måste också ta ansvar för konsekvenserna.

När kommunen känner till problemen långt i förväg borde lösningarna finnas innan vägen stängs – inte diskuteras efteråt.

När gatan är färdig kommer den förhoppningsvis att vara både finare och bättre än tidigare. Men ett kommunalt projekt kan inte bedömas enbart efter slutresultatet. Det måste också bedömas efter hur kommunen behandlar dem som påverkas under arbetets gång.

Vi kräver inte ett störningsfritt vägarbete.

Vi efterfrågar planering, information, dialog och respekt för de människor och företag som måste få vardagen att fungera medan arbetet pågår.

Bygg gärna om gatan – men glöm inte människorna som bor och arbetar där.

Malin

Malin Carlsén Radovanovic