Jag vill börja med att tacka Mikaela Johnsson och Hans Ramel från LRF för deras replik på min debattartikel i Svenska Dagbladet. De lyfter viktiga frågor, och jag delar deras syn i mycket av det de skriver.

Långvarig ovisshet kring prospektering kan påverka markägares och företagares möjligheter att planera och investera. Det måste vi inom mineralnäringen förstå och ta på allvar.

Samtidigt behöver vi skilja verkliga problem från risker som måste undersökas och antaganden som med tiden blivit till sanningar. Fastighetsvärden är ett exempel. Det talas ofta om sjunkande priser, men det finns också gruvorter där bostadspriserna stigit kraftigt. Det säger inte vad som kommer att hända i Oviken. Det visar varför vi måste undersöka fakta i varje enskilt fall.

När påståenden får stå oemotsagda riskerar de att bli vedertagna, oavsett vem som framför dem. Vi behöver reda ut vad vi vet och vad vi bara tror, så att vi kan lägga vår dyrbara energi på att lösa verkliga problem i stället för sådana som kanske inte finns. Samma krav på fakta ska gälla alla, även oss inom mineralnäringen.

Sverige behöver jordbruket, skogsbruket och mineralnäringen. Vi behöver livsmedel, skogsråvaror, energi och mineraler, liksom alla andra näringar som bidrar till arbete och utveckling. Vi har inte råd att ställa dem mot varandra som om den enas framgång måste bli den andras förlust.

Självklart finns intressekonflikter kring mark, vatten, miljö och investeringar. Alla kanske inte går att lösa. Men hur ska vi hitta lösningar om vi står i varsitt hörn och pratar förbi varandra?

Jag upplever att mineraldebatten alltför ofta saknar både information och verklig dialog. Perspektiv kommer inte fram, sakfrågor försvinner och motsättningarna växer. Om vi inte ändrar det kommer vi fortsätta diskutera ståndpunkter i stället för problem och möjliga lösningar.

Jag har sett att det går att göra annorlunda. Vid ett rundabordssamtal i Oviken möttes människor med olika perspektiv på prospektering och markanvändning. Reglerna var enkla: respekt, möjlighet för alla att tala och en vilja att lyssna. Vi behövde inte vara överens för att börja förstå varandra.

Vi förstår mer när vi pratar med varandra än när vi pratar om varandra.

LRF väcker också frågor som inte besvaras av mer geologisk kunskap. Hur länge ska markägare behöva leva med ovisshet? Hur kan processerna bli tydligare? Hur undviker vi att en näring får bära en orimlig kostnad för en annans möjligheter? Det är sådana sakfrågor vi borde sätta oss ned och diskutera.

Därför vill jag ta ett konkret initiativ. Jag bjuder gärna in till ett gemensamt möte på vår hemmaplan, mitt i Oviken. Här finns människorna, näringarna och frågorna som berörs.

Om LRF tycker att det är en bra idé kontaktar jag gärna SveMin, SGU, Bergsstaten och Länsstyrelsen för att höra om de vill delta. Andra berörda är förstås också välkomna. Jag står gärna för värdskapet, men dagordningen ska vi forma tillsammans.

Målet är inte att någon ska vinna debatten, utan att vi ska förstå varandras verklighet, pröva uppgifterna och se vilka problem vi faktiskt kan lösa tillsammans. Det kräver att vi både talar och lyssnar.

Och självklart bjuder vi på kolbullar, tillagade på traktens råvaror. Visst vore det trevligare att samlas kring samma bord än att fortsätta stå i varsitt hörn?

Foto: Privat

Torbjörn Rinzén
vd, Arctic DS AB, Oviken