Kommunens svar i artikeln om Catrin lämnar mig med fler frågor än svar (ÖA 21/9).

Familjen berättar att de vid upprepade tillfällen påtalat att Catrin inte kunde lämnas ensam och att hon var en person med mycket stora behov.

Trots detta lämnades hon ensam – och en allvarlig olycka inträffade.

De ber inte kommunen att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om Catrin. De vill veta hur kommunens rutiner fungerade när anhöriga gång på gång slog larm.

Vad hände med den information familjen lämnade? Vem tog ansvar? Gjordes någon riskbedömning?

Och framför allt – varför räckte inte familjens upprepade varningar för att Catrin skulle få den hjälp och tillsyn som behövdes?

Att i efterhand hänvisa till att verksamheten arbetar förebyggande för att minska risker blir svårt att förstå när det just är en sådan risk som familjen säger att de hade varnat för.

Anhöriga ska inte behöva känna att de måste kämpa mot kommunen för att få en närstående trygg och säker. När en familj gång på gång säger ”hon kan inte lämnas ensam”, borde det vara en signal som tas på största allvar.

Sekretess får inte bli ett sätt att slippa svara på frågor om kommunens arbetssätt och ansvar.

Familjen förtjänar konkreta svar. Inte bara beklaganden och hänvisningar till rutiner.

För bakom varje ärende finns en människa.

Och bakom varje människa finns ofta anhöriga som gör allt de kan för att skydda den de älskar.

Frågan är enkel: När anhöriga larmar – vem lyssnar då?

P3