Den politiska debatten om en förbättrad skola handlar mycket om resurser. Man är rörande eniga om behovet av mindre barngrupper och mer stödfunktioner som speciallärare, kuratorer och skolsköterskor.

I skolan får lärare rollen som undervisare, trygghetsbyggare, fostrare och konfliktlösare. Men det verkar finnas en missuppfattning: att lärarens ledarskap kan ifrågasättas som om undervisning vore något som barn och föräldrar kan förhandla bort.

Läraren är en ledare i klassrummet – inte en servicefunktion, utan den som ansvarar för struktur, arbetsro, kunskapsutveckling och säkerhet. Det är därför naturligt att lärarens ledarskap behöver respekteras av både föräldrar och elever.

Föräldrar har självklart rätt att engagera sig och ställa frågor. Men när lärarens professionalitet hela tiden undergrävs riskerar skolan att bli otydlig. Vad gäller egentligen – regler, mål eller ansvar?

Barn lär sig hur vuxenledarskap fungerar genom de relationer de möter tidigt. Om läraren framstår som någon som bestämmer för att skapa ordning och möjliggöra lärande blir det enklare för barnen att förstå varför ledare, även i framtiden, sätter ramar och ger återkoppling.

Om lärarens ledarskap däremot ifrågasätts hemma, eller görs till en kamp mellan vuxna, får barnet en helt annan bild: att regler kan förhandlas bort och att kritik handlar om att vinna.

Det är inte acceptabelt att föräldrar kollektivt tar över lärarens uppdrag genom att göra skolbeslut till personliga angrepp eller genom att kräva undantag utan sakliga skäl. Då förlorar både lärare och elever riktning.

Och när vuxna inte kan enas om skolans grunduppdrag – att lärare ska undervisa och leda mot kunskapsmål – drabbas barnet.

Vi behöver en kultur där lärares ledarskap accepteras som en förutsättning för lärande, där föräldrar kan framföra synpunkter sakligt och via rätt kanaler, och där barn får uppleva vuxna som samarbetar i stället för att gå emot varandra.

Låt lärare vara lärare. Det är bra för kvaliteten i undervisningen, och det är avgörande för att barn ska känna trygghet i att vuxna tar ansvar – även när det är gränser som gäller.

Kerstin Andersson (MP)

Ylva Skilberg (MP)

Miljöpartiet de Gröna i Nynäshamn