Enligt en artikel i VLT den 16 september bekräftar läsforskaren Camilla Olsson vid Göteborgs universitet det jag alltid har vetat och också tillämpat som svensklärare på högstadiet: för att bli bra på något måste man träna.

Det förstår säkert de flesta. Frågan är hur träningen ska gå till.

Att förstå det man läser är naturligtvis viktigt för att kunna leva och verka i ett demokratiskt och välutvecklat samhälle. Men det finns också en annan, minst lika viktig aspekt: att fångas av en läsupplevelse och upptäcka glädjen i litteraturen.

Den debatt som följt efter de senaste PISA-mätningarna har enligt min mening alltför mycket handlat om läsningens nyttoaspekt.

Intresset för litteratur som upplevelse börjar redan i hemmet och fortsätter sedan på låg- och mellanstadiet på olika sätt. Föräldrarnas och lärarnas eget läsande smittar av sig på barnen.

På högstadiet är det dags att också ägna sig åt läsningens nyttoaspekt. Som lärare använde jag många olika autentiska texter för att träna djupläsning, lokaliseringsläsning och översiktsläsning. Vi diskuterade skillnaderna mellan de olika lässätten och analyserade texterna tillsammans.

Men det viktigaste var fortfarande att eleverna fick uppleva glädjen i att läsa skönlitteratur.

Jag undervisade enligt anvisningarna i Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94. Även om dessa läroplaner innehöll mål, riktlinjer, kursplaner, timplaner och anvisningar om arbetssätt och arbetsformer hade läraren stor frihet att utforma undervisningen på ett sätt som passade de egna eleverna.

Precis som Camilla Olsson menar jag att läsförmågan är central för all inlärning. Jag försökte därför hjälpa eleverna att behålla den läsglädje som de förhoppningsvis hade fått med sig från låg- och mellanstadiet.

Det gjorde jag på många olika sätt.

I årskurs 7 kunde jag till exempel läsa Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar eller Max Lundgrens Åshöjdens bollklubb högt som följetong.

I årskurs 9 läste jag ibland Hur jul dracks hos Harald Blåtand ur Frans G. Bengtssons Röde Orm.

Vilken bok eller berättelse jag valde berodde på elevernas mognad. Vi fortsatte också att läsa kortare skönlitterära texter tillsammans.

I några klasser lät jag eleverna bilda studiecirklar med min bok Astrid Lindgren – en studiebok som grundmaterial. Enligt folkbildningens principer om ”fritt och frivilligt” fick eleverna själva välja vilka kapitel i grundboken och vilka av Astrid Lindgrens böcker de ville fördjupa sig i.

Men det viktigaste av allt var att vi alltid hade en lästimme varje vecka. Eleverna fick välja fritt i skolbiblioteket eller ta med sig en egen bok. Sedan satt jag och eleverna knäpptysta, fördjupade i våra böcker. Det låter kanske otroligt i dagens skola, men det är faktiskt sant.

När en elev hade läst ut sin bok reste hen sig tyst och gick till biblioteket, som var bemannat av en lönebidragsanställd ung kvinna, för att byta till en ny bok.

Man kan förstås tycka att jag slösade bort viktig undervisningstid på detta. Men under de återstående fyra 50-minuterslektionerna hann vi med språkriktighetsdiskussioner, skrivövningar, den grammatik som behövdes och muntlig framställning – alltså alla de moment som ingår i svenskundervisningen.

Jag är glad över att jag hade förmånen att vara svensklärare under en tid då det fanns en stor frihet att inom läroplanens ram utforma undervisningen efter eleverna. Jag hoppas att mina elever fortfarande bär med sig den läsglädje som lade en grund för deras läsförståelse och deras förmåga att uttrycka sig.

Som lärare är jag övertygad om att de där många timmarna med böcker, texter och samtal har betytt något. Därför behövs mer lustfylld läsning också på högstadiet. Och den behöver inte ställas mot annan svenskundervisning.

Pensionerad men fortfarande engagerad svensklärare