Hela min uppväxt tjatade jag om en hund. Min morfar försökte trösta mig efter varje födelsedag och julafton då jag hoppats och trott att det kanske skulle ske. “Det är inte värt det gumman”, sa han då, “inte efteråt.”

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

När min morfar sedan gick bort var det min hund som på något sätt gjorde det tydligt att allting förväntades fortsätta som vanligt. Han var den enda runt mig som inte såg på mig med medlidande ögon. Han var lika benägen att doppa tassarna i bäckar och spåra igelkottar, fastän han hade mig i gråtande släptåg efter sig. När det var hans tur att lämna mig för ett halvår sedan, och inget koppel drog mig framåt längre, har det varit svårare att begripa att allt fortsätter.