Efter en sommar med bröllop och släktsammankomster kan jag konstatera att jag mer än en gång har fått frågan ”hur känns det att försvara någon som du vet är skyldig?”.

Det är kanske den vanligaste frågan vi försvarsadvokater får av familj, vänner och bekanta. Advokaten Johan Eriksson besvarar den delvis i sitt sommarprat som sändes den 30 juni i år. Han beskriver hur försvarsadvokaten är den enda som sitter på den misstänktes sida och att det inte handlar om att försvara en gärning utan att föra fram den misstänktes uppfattning om vad som har hänt och inte har hänt.

Det är dock inte det vårt jobb handlar om. Vi ska inte utreda vad som har hänt, bedöma om vår klient talar sanning eller försöka skapa en ny sanning. Klientens uppfattning om vad som har hänt är försvarsadvokatens uppfattning. Vårt arbete är subjektivt och utgår från det klienten berättar för oss.
Vi får läsa hela förundersökningen men när vi läser den gör vi det med de glasögon som klienten har gett oss, inte för att ta reda på vad som egentligen har hänt. Det har såväl polisen som åklagaren till uppgift.

För den som aldrig har varit misstänkt för brott, eller suttit på den tilltalades sida i en rättssal, är det nog svårt att förstå hur det känns att sitta utpekad och ensam på sin sida.

Utan en advokat bredvid sig är det för de allra flesta svårt att förstå och bemöta de anklagelser som riktas mot en. Förundersökningar som består av flera hundra sidor är svåra att både läsa och ta till sig för vanliga människor. Protokollet består ofta av olika analyser och intyg som kräver vana för att kunna hanteras.

Det är dessutom så att majoriteten av de som åtalas för brott också döms. Det följer av att åklagare inte får väcka åtal som de inte tror kommer leda till fällande dom baserat på den bevisning som finns.
I många av de ärenden vi hanterar är det erkända brott där den stora frågan handlar om vilket straff en person ska få. Och i en del ärenden är det så att den tilltalade ska frikännas på grund av att bevisningen som riktas mot dem inte håller.

Åter till frågan jag inledde med. Den går inte att svara på, eftersom vi inte företräder personer som vi vet är skyldiga. Skulle en klient erkänna brott till mig men vilja förneka i rättegång måste jag lämna uppdraget som försvarare på grund av våra advokatetiska regler. Vad jag själv tror, tycker eller tänker om ett brott och den bevisning som finns har ingen som helst betydelse i arbetet som försvarare.

Jag har en uppgift, och det är att stå på min klients sida – även när det stormar som värst.