En sammanhållande faktor under studietiden på KTH var att många av kamraterna kom från just bruksmiljö.

Wilhelm hade lätt för metallografi. Duktiga teknologer kan bli anställda innan de är klara med examen och Wilhelm började i Surahammar som driftsforskare och avancerade till chef för stålverket. Man tillverkade bland annat järnvägshjul och transformatorplåt som ASEA (senare ABB) efterfrågade. Processen blev inte så långlivad, och Wilhelm fortsatte inom ASEA:s ugnsbyrå som tillverkade och sålde metallurgisk utrustning. Han skötte dessutom med intresse Bruksmuseet i Surahammar.

Wilhelm träffade sin blivande fru Ingegerd på arbetsplatsen i Surahammar. Det blev en injektion som i ett slag berikade hans hittills ensamma tillvaro till ett familjeliv med fru och två barn i en stor villa i Västerås.

När ugnsbyrån övertogs av italienska Danieli följde Wilhelm med och blev försäljare med världen som arbetsplats. Han blev en auktoritet inom området, särskilt beträffande induktiv omrörning i smälta. När mobiltelefonen blev vanlig kunde man ringa till Wilhelm i någon trivial korsordsfråga, och bryskt väcka honom, han befann sig i Kina.

Så inträffar, under en tjänsteresa till Italien, den otäcka trafikolycka som sånär kostar honom livet. Bilen han åker i kör in i en stenmur. Han flygs hem och genomlider en årslång konvalescens med flera operationer och ingrepp. Med tapper envishet lär han sig att gå, så småningom allt bättre och längre. Springa var aldrig tal om, och hade knappast varit tidigare ändå.

Så dog Ingegerd 2012 och Wilhelm blev ensam. De sista åren drabbades han av sjukdom. Jag hörde honom dock aldrig beklaga sig eller förtvivla över sin hopplösa situation.

Det känns som ett hedersuppdrag att skriva dessa rader till minne av en livslång vänskap med en mycket behaglig person.

Gösta Odelberg