Jan och jag lärde känna varandra under läkarutbildningen i Uppsala. Redan på uppropet i januari 1965 parades vi ihop för att samsas om en låda innehållande kroppens samtliga ben. Under sex veckor satt vi sedan dygnets alla vakna timmar tillsammans för att lära oss de latinska namnen på alla benstrukturer. En intensiv och något ovanlig början på en livslång vänskap.

Vi hängde ihop under studietiden, men efter avlagda examina flyttade Jan till Västerås och jag ett antal år senare till Östersund. Trots avståndet höll vi regelbundet kontakt med varandra.

Förutom ett genuint intresse för djur och natur, var antikviteter och gamla hus Jans passioner. När han 1993 förvärvade den kulturhistorisskt intressanta fastigheten Altomta gård två mil norr om Uppsala, förverkligade han en dröm där han kunde förena sina båda intressen. Till gården hörde betydande skogs- och ängsmarker med goda jaktmöjligheter och gårdsbebyggelsen från 1700-talet var kulturstämplad.

När jag och min familj 1995 flyttade tillbaka till Uppsala blev det åter möjligt för oss att träffas mer regelbundet och just Altomta gård kom att bli vår mötesplats. Våra möten fick snart ett givet mönster. Först en kopp kaffe i köket, ofta tillsammans med Motunde. Sedan en tur på gården där det alltid var något som Jan vill visa mig. Slutligen var det dags för en skogspromenad. Dessa promenader blev för mig en återkommande lektion i naturkunskap. Jan var otroligt kunnig i i allt som hade med skog och natur att göra och delade gärna med sig av sina kunskaper. Vid ett tillfälle när min okunskap förvånade honom utbrast han: "Du kan det latinska namnet på vartenda ben i kroppen men du vet inte vad den här blomman heter!" Viktigare än kunskapsbiten var att samtalen under promenaderna förde oss samman och gav oss tillfälle att ge varandra stör i personliga frågor.

När Jan nu är borta inser jag att jag mist en person som betytt mycket för mig. Han var den som, frånsett min familj, stått mig närmast.

Jag saknar honom mycket.

Erik Hemmingsson