Jag har skrivit några artiklar som hyllats och prisats, men jag har stått för betydligt fler publiceringar som kritiserats, ifrågasatts och gett mig rejäla utskällningar. Delar av både beröm och kritik har varit befogat.

Även om en artikel är fullständigt korrekt och publiceringen enkel att motivera kan berörda behöva få möjlighet att ifrågasätta och diskutera, till och med rasa. Särskilt om det rör det som är nära och personligt. Några av de viktigaste samtalen ansvariga utgivare har kommer i just den typen av lägen, inte sällan är den som hör av sig upprörd både över händelsen i sig och över vår publicering.

Det är samtal som kan börja i ilska men landa i något helt annat, i bästa fall i respekt och förståelse för varandras situationer och uppdrag. Att mötas på det sättet är oerhört fint och samtal som dröjer sig kvar i minnet.

I reporterjobbet ingår att hantera alla typer av känsloyttringar, journalister får inte ha allt för ömma tår. Det betyder å andra sidan inte att det är okej att häva ur sig vad som helst till en reporter. Hot och hat kan inte accepteras. Inte heller andra försök att tysta journalistiken.

Och det finns gott om ämnen så laddade att risken för självcensur är uppenbar. Rovdjursjakt, invandringspolitik, vindkraft, högerextremism, klimatförändringar, renskötsel, hbtqi-frågor och gruvbrytning är några där direkt berörda ibland inte vill uttrycka sina åsikter. Inte av rädsla för att myndigheter ska straffa dem utan för att en avvikande åsikt möts av hat och förakt, av massiv kritik i sociala medier som är svår för den enskilde att bemöta.

Det behöver inte ens handla om något kontroversiellt för att väcka riktigt starka känslor. En kollega berättar att han aldrig blivit så utskälld som den gången han skrev om en bärrapport. Rapporten lovade mer bär än skog och myrar levererade och läsare höll reportern som ansvarig.