Det märkliga är att resonemanget nästan alltid går åt ett håll.

När vattenkraften i de norrländska älvarna producerar billig och planerbar el åt landet, då är det en nationell resurs.

När skogen avverkas, fraktas, förädlas och beskattas, då är det nationell ekonomi.

När gruvor, industri, serverhallar, vindkraftsparker och stora elnätsprojekt tar mark, påverkar landskap och kräver lokal infrastruktur, då förväntas kommunerna i norr vara positiva, flexibla och framtidsinriktade.

Men när samma kommuner vill ha bättre vägar, järnväg, sjukvård, utbildning eller varför inte en E4-tunnel genom Örnsköldsvik efter decennier av att ha haft en av landets mest trafikbelastade och luftförorenade stadskärnorna, då heter det plötsligt att det "inte finns gratispengar".

Beträffande tunneln: Örnsköldsvik har mindre än en halv procent av Sveriges befolkning, men näringslivet här uppges stå för omkring 5 procent av Sveriges nettoexport. Det motsvarar ungefär tio gånger mer nettoexport per invånare än riksgenomsnittet. Ändå får vi ofta höra att det inte finns pengar när det gäller investeringar i vår egen infrastruktur.

Samtidigt kan staten prioritera enorma trafikprojekt i Stockholmsområdet. Då är det inte gratispengar, utan samhällsutveckling, framkomlighet och nationell tillväxt. Märkligt hur orden ändras beroende på postnummer.

Samma sak gäller elen.

När södra Sverige har höga dygnspriser på el blir det en nationell kris. Men när norra Sverige har kallare klimat, längre uppvärmningssäsong och betydligt högre energibehov för att hålla husen varma, då reduceras hela diskussionen till att vi har "billigare el".

Det är som att säga att någon har billigare bensin, men glömma att personen måste köra tre gånger så långt.

Och nu ska norra Sverige dessutom vara med och finansiera ny kärnkraft som framför allt ska stärka effektbalansen i södra Sverige, samtidigt som motståndet mot ny vindkraft är betydligt större där behovet är som störst. Då är det plötsligt hela landets gemensamma ansvar.

Så resurserna i norr är nationella när de ska hämtas ut. Elsystemet är nationellt när södra Sverige behöver hjälp. Infrastruktur är nationell när storstäderna behöver fler leder. Men när norra Sverige vill ha tillbaka en rimligare del av investeringarna blir vi plötsligt ett särintresse.

Det här handlar inte om gratispengar.

Det handlar om varför naturresurser, elproduktion och industrivinster gärna centraliseras, medan kostnaderna, intrången, klimatet och den eftersatta infrastrukturen får stanna kvar lokalt i Norrland.

Lite som att bli bestulen, och sedan förväntas stå med mössan i hand när man får tillbaka en liten del av sina egna pengar i form av bidrag.

Grabbenheladagen