En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-27 14:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/the-strokes-fortsatter-vara-lekfulla-och-nyfikna/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

The Strokes är tillbaka. Igen. ”The new abnormal” från pandemivåren 2020 var i många avseenden Den Stora Återkomsten – finast manifesterat genom triumfen och New York-hyllningen ”Ode to the Mets”.

”Reality awaits” är en annan typ av skiva. Inte lika speciell vid en första anblick, men – precis som pigga singeln ”Going shopping” antydde – ett tecken på att The Strokes vägrar bli bekväma. Beslutet att begå autotune väckte visst missnöje, men det rör inte 00-talsälsklingarna i ryggen. På ”Reality awaits” tar Julian Casablancas tekniken i handen – men han och bandet fortsätter samtidigt att låta väldigt mycket som sig själva.

Det är lekfullt och nyfiket och flera låtar rymmer rätt mycket. ”Dine and dash” präglas såväl av en Jesus and Mary Chainsk intensitet som lätta Manchestergitarrer och tjusiga synthar, med en i grunden rätt söt melodi. Rockriffande ”The fruits of conquest” har en del gemensamt med likaledes skivaktuella Rolling Stones. Också i ”Liar’s remorse” finns ett musikaliskt djup, till och med tendenser till trallvänlighet. Vissa textrader blir nästan rörande i sitt samtidsfilosoferande (”Listen to the AI tell you what to do today”).

Låten utvecklas nästan till någon sorts modern variant på ’Paranoid android’

Allra bäst blir det vid start och mål. Inledande ”Psycho shit” sjuder av släpande desperation, kryddad med Casablancas tillspetsade sång, och finalen ”Tyrants of the mellow moon” drar åt alla tänkbara sympatiska håll, med ett snyggt trevande intro där trumslagen närmar sig. Låten utvecklas nästan till någon sorts modern variant på ”Paranoid android”. De blir bägge exempel på spår som växer till något större.

Ja, det finns en riktigt bra platta här någonstans. Men ”Reality awaits” blir också en smula frustrerande att ta del av. Lite jämntjockt, lite för mycket strösslande med autotune för att kunna nå de riktigt höga betygen.

Den tekniska skickligheten och stunderna av briljans, går däremot inte att ta miste på.

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Gabriel Zetterström.