Det sker en märklig, tyst förflyttning i många av dagens hem. Om man betraktar den moderna familjedynamiken utifrån är det svårt att undgå känslan av att en hel generation pappor har gått vilse.

På ytan ser allt ut att vara en perfekt framgångssaga om jämställdhet. Mammorna styr skutan med stadig hand; de planerar, delegerar och fattar de stora besluten för familjens framtid.

De betraktar ofta sina män och tänker att de har lyckats – att de har hittat den där moderna mannen som älskar att vara hemma, som älskar att serva och som alltid finns vid deras sida, tillgänglig för varje liten justering i schemat.

Men sanningen som döljer sig bakom de stängda dörrarna är betydligt mer dyster. Det som av omgivningen och partnern tolkas som "jämställd närvaro" är i själva verket ofta resultatet av kuvade män som tappat bort vägen hem till sig själva.

Papporna har blivit projektledare i sitt eget liv, där det högsta målet är att minimera friktionen i familjens maskineri. De är där, de är fysiskt närvarande i vardagsrummet, men de har slutat vara män med egna liv. De vänskapskretsar som en gång utgjorde deras trygghet och sociala ventil har vittrat sönder. Det där självklara – att diskutera livet eller bara skratta åt sådant som inte rör förskolehämtningar, läxor eller renoveringsprojekt – är som bortblåst.

Det mest tragiska är att mammorna ofta lever i en villfarelse. De ser sina egna kalendrar fyllas av vinkvällar, tjejresor och sociala event – en självklarhet för dem – men de reflekterar sällan över att deras män inte längre har motsvarande utrymme.

De tror att deras män trivs i den här rollen, att de valt att avstå från sin frihet för att de uppskattar familjelivet mer än något annat. De ser inte att det som ser ut som harmoni i själva verket är en tystnad som föds ur en rädsla för att störa ordningen.

Sebastian Kronfeldt