Det svenska samhällskontraktet byggde en gång på en enkel princip: Staten, regionerna och kommunerna fanns till för medborgarna. I dag känns det allt oftare som om rollerna har blivit de omvända.

Vi minns ett Sverige där barn kunde gå själva till skolan redan i lågstadiet. Där de lekte med kompisarna i kvarteret utan att föräldrar behövde oroa sig. Där skolorna bjöd in familjer till luciatåg, skolavslutningar och öppna aktiviteter. Där stadskärnan var en levande mötesplats. Där myndigheter gick att ringa och faktiskt svarade.

Det var ett samhälle byggt på öppenhet, tillit och gemenskap.

I Västerås har de styrande politikerna och den växande tjänstemannaorganisationen steg för steg bidragit till en utveckling där allt mer av denna öppenhet har försvunnit. Resultatet är inte bara fler regler och mer administration – utan också att generationer av barn går miste om sådant som tidigare var självklara delar av uppväxten.

Förr fanns klassfotografier och skolkataloger som sparades i album och togs fram vid släktträffar och återträffar decennier senare. I dag återstår ibland bara bilder på en hand, en fot eller en suddig rygg. Detta är fotografier som lika gärna hade kunnat föreställa vilket barn som helst. Av rädsla för att göra fel har integritetstänkandet drivits så långt att själva minnena från barndomen blivit en förlust.

Samma utveckling märks vid skolavslutningarna. Det som tidigare var en självklar gest nämligen att barnet tillsammans med sina föräldrar kunde tacka sin lärare med en blombukett, en chokladask eller någon annan liten uppskattning efter ett läsår.

I Västerås har styrande politiker förbjudit detta och det har skickats ut tydlig instruktioner till vårdnadshavare om att det inte på något sätt är tillåtet att visa uppskattning på det sättet som skett i generationer bakåt i tiden.

Argumentet är ofta att gåvor skulle kunna påverka betygssättningen. Men den som känner till skolans arbete vet att betyg och omdömen normalt är satta långt före skolavslutningen. De allra flesta lärare ser det dessutom som en hederssak att bedöma elever rättvist och professionellt. Att misstänkliggöra varje uttryck för uppskattning säger mer om dagens misstro än om lärarkåren.

Samma misstro präglar nu också synen på offentlighetsprincipen.

Västerås stad vägrar lämna ut listorna över gymnasieantagningen och hänvisar till risken för så kallad "bakvägsidentifiering". I stället för att sekretessbelägga de få uppgifter som verkligen behöver skyddas hemlighålls hela handlingen. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke menar att kommunen inte har tillämpat lagen korrekt och ifrågasätter resonemanget bakom beslutet.

Det är svårt att inte se ett mönster. För säkerhets skull. För enkelhets skull. För organisationens skull. Men nästan aldrig för medborgarnas skull.

Under årtionden har den offentliga sektorn vuxit, samtidigt som den blivit allt mindre tillgänglig. Politiker har alltför ofta lämnat över makten till tjänstemannaorganisationer där processer blivit viktigare än resultat och där medborgaren allt oftare ses som en risk som måste hanteras.

MED vill gå i motsatt riktning. Offentlighetsprincipen ska försvaras. Politiker ska återta ledarskapet över den offentliga verksamheten. Regler ska skydda människors frihet och inte kväva den. Och den offentliga sektorn ska återigen ställa den viktigaste frågan av alla som här uttrycks på engelska: "What's your pain?"

Politikens uppgift är inte att göra livet enklare för kommunen. Politikens uppgift är att göra livet enklare för människorna som kommunen finns till för.

Medborgarna har ingen röst i politiken men får stå för hela notan. Ändra på det i valet i september.

Håkan Malmström

Toppkandidat för Medborgerlig Samling i Region Västmanland och Västerås kommun

Jan Röman

Ordförande, Medborgerlig Samling Västmanland

Allan Lindberg

Vice ordförande, Medborgerlig Samling Västmanland