I artikeln framhålls illegal jakt som en möjlig förklaring till att vargstammen minskat. Samtidigt säger länsstyrelsens vilthandläggare själv att det saknas konkreta misstankar om illegal jakt i Gävleborg och att han inte känner till någon fällande dom under sina tio år i tjänsten. Att då ge intrycket att illegal jakt är huvudorsaken riskerar att kasta misstankar över en hel jägarkår utan att det finns bevis för det.

Det finns flera naturliga orsaker till att vargar försvinner. Ålder, sjukdomar, revirstrider, trafikolyckor och skador i samband med jakt på stora bytesdjur är exempel som också påverkar stammen. Dessutom är vargpopulationen inte statisk utan förändras ständigt genom invandring, utvandring och reproduktion.

Historiskt har Sverige gått från att under lång tid bedriva en politik där vargen skulle utrotas till dagens starka skydd. I början av 1900-talet uppmuntrades avlivning av varg i lagstiftningen, och i slutet av 1960-talet återstod endast ett fåtal vargar i landet. Dagens jägarkår kan inte göras ansvarig för den historien, lika lite som den utan bevis kan hållas ansvarig för dagens minskning.

Om någon begår jaktbrott ska det självklart utredas och lagföras. Men i en rättsstat ska skuld bygga på bevis, inte på antaganden. Att misstänkliggöra tusentals laglydiga jägare utan konkreta bevis gagnar varken rättssäkerheten eller en konstruktiv rovdjursdebatt.

Samtidigt bör man fråga sig om de omfattande resurser som läggs på spekulationer om illegal jakt står i rimlig proportion till de faktiska bevis som finns. Förvaltningen av våra rovdjur måste bygga på fakta, öppenhet och respekt för både forskning, rättssäkerhet och de människor som lever och brukar landsbygden.