Stockholmsjournalisterna var såklart inte så intresserade.

Centern kräver 50 miljarder till välfärden på landsbygden.

De pengarna spelar inte så stor roll för den som har läkare som står på rad för att ta emot när man kliver in på valfri vårdcentral, kör runt på potthålsfria gator i innerstan och åker buss till jobbet som går var tredje minut.

Men i helt andra delar av landet är det pengar som kan göra skillnad. Och de visar dessutom på en positiv svängning inom Centerpartiet.

Förhoppningsvis.

Ingen svensk är intresserad av ett sådant Centerparti. Då röstar man på Moderaterna. De sänker dessutom alltid skatterna mer än Centern. Även om Centern förvisso också vunnit borgerliga väljare som tycker det vore fortsatt kul att leva i en demokrati och därmed inte uppskattar högerns samkväm med Jimmie Åkesson och SD.

Men Centerns existensberättigande ligger inte i att vara någon form av ultraliberalt flummarparti för storstadsbor. Det har det egentligen aldrig gjort, även om Centern trott det.

Existensberättigandet är samma som det alltid varit; ett fokus på landsbygd, näringsidkares villkor, bönders villkor. Och frihet, som den ofta definieras på landsbygden och i mer perifera delar av Sverige, där man är van att klara sig själv, och inte vill att någon, allra minst staten, lägger sig i mer än nödvändigt.

Och så det där andra såklart, vi kan kalla det Anders W Jonsson-Centern idag, den som bor på landsbygden själv och fattar grejer som vad det innebär att äga skog, den som förknippas med bondförnuft och humanism. Inte neoliberala skattesänkningar och ideolgiskt dogmatiska tankar om Arbetsförmedlingen och ett perverst intresse för att 3 miljoner hyresgäster ska betala marknadshyra för sina lägenheter.

Det är det enda rimliga beskedet att ge. Att överge den antifascistiska linje Centern gjort till sin och börja samarbeta med resten av högern vore att förlora väljare.

Beskedet är därför strategiskt sunt. Nu behöver man bara släppa delar av Martin Ådahls tankegods och sluta låtsas som att Vänsterpartiet är ett lika stort ont som Sverigedemokraterna.

Politiskt levererar Centern med sitt krav på 50 miljarder till välfärden på landsbygden en present till S.

Det finns nog få, om ens några socialdemokrater, som har något emot att lägga 50 miljarder på att ge landsbygden bättre välfärd.

Här kan för övrigt Magdalena Andersson ta intryck. Ingen bryr sig om det finanspolitiska ramverket och balansmålet. Utom Andersson och Damberg.

Och när man inte gör det, kan man också kräva, och lova, 50 miljarder till välfärden.

Politik människor faktiskt är intresserade av.

Till skillnad från att höra att Socialdemokraterna vill samarbeta med Moderaterna om skatterna.