För varje gång Carl-Oskar Bohlin attackerar svensk media växer sig frågan allt större; hur ska svenskarna klara ett informationskrig och påverkan från främmande makt om det här är hur vår minister för civilt försvar förhåller sig till svensk media? Svensk media som kommer vara en avgörande del i vårt försvar av vårt land.

Carl-Oskar Bohlins, Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons återkommande attacker mot media och public service är något större än Trumpism och ett amerikanskt förhållningssätt till media som tyvärr även kommit till Sverige.

Det här är en fråga om hur vi klarar ett ryskt propagandakrig, försök till valpåverkan, det handlar, helt enkelt om vår säkerhet.

Oavsett vad Bohlin försöker påskina är det djupt problematiskt och dessutom en direkt farlig utveckling att Sverige har en regering som attackerar media. Och, för all del, att man som minister för civilt försvar anser det vara oproblematiskt att dela inlägg från högerextremister.

Och det är precis lika problematiskt att sittande regeringen dessutom försvagar public service. P4 är Sveriges beredskapskanal i händelse av kris och krig. Men det verkar inte bekymra regeringen, som valt att inte räkna upp anslagen för Sveriges Radio och SVT, vilket lett till omfattande besparingskrav och uppsägning av personal. Även P4 har drabbats. Vilket också betyder att regeringen helt enkelt skär i vad som utgör en direkt avgörande del i vår kris- och krigs-beredskap.

Det senaste i raden av Carl-Oskar Bohlins utspel mot media, handlar, föga förvånande, om Aftonbladets granskning av Birgitta Ed och också säkerheten kring Ulf Kristersson. Som visat sig vara undermålig, givet att Aftonbladet kunnat ta sig ända in i Ed och Kristerssons sovrum på den gård man just nu renoverar.

Det borde rimligen bekymra samtliga svenskar att det ser ut så.

Bohlin, han verkar dock av allt att döma mer intresserad av att attackera journalister. Eftersom hans ord om granskningen främst handlat om Aftonbladets reporter, inte om vad som framkommit i granskningen.

En vedertagen metod numera, tyvärr, ivrigt importerad från Vita huset till regeringskansliet. Media ska attackeras och misstänkliggöras, enskilda medarbetare hängas ut.

Carl-Oskar Bohlin fiskade för övrigt också politiska poänger i samband med att SVT i Gävleborg gjorde ett reportage om Max och vegetariska hamburgare. Vad som var ett lokalt felsteg, målades upp av Carl-Oskar Bohlin som ett för SVT allmängiltigt problem.

Den som ensam ansvarar för en publicering i Sverige är inte den enskilda reportern. Det gör ansvarig utgivare. Principen är så viktig att den är inskriven i vår grundlag.

Men tyvärr är alldeles för många utgivare långt mer anonyma än sina medarbetare, vilket också betyder att när politiker väljer att attackerar journalistik, attackerar man därför den för allmänheten mer igenkända, och ofta också mer tillgängliga, enskilde journalisten. Eftersom opinion och drev på så sätt enklare kan byggas mot medieföretag och public service, än genom att attackera en ansvarig utgivare få väljare ens hört talas om.

Det betyder också att ansvariga utgivare som väljer en relativt anonym roll öppnar upp för att göra enskilda medarbetare till föremål för politiska attacker.

Carl-Oskar Bohlin är naturligtvis medveten om att den enskilde reportern inte är ansvarig för publiceringen. Men till skillnad från Aftonbladets ansvariga utgivare är reportern Lisa Röstlund ett välkänt namn, och därför också ett mer användbart namn i propagandasyfte.

Att Bohlin påminner sina anhängare om att Röstlund varit anställd på DN gör det också möjligt att åter igen attackera DN, som blivit något av en favorit att hata till höger, genom att utmåla DN som vänster.

Nya politiska metoder, kräver journalistisk förmåga och kunskap för att kunna hantera dem. Det kräver också utgivare som är kunniga kring politiska metoder och propaganda.

Och också, utgivare som klarar av den offentliga roll som jobbet idag faktiskt kräver för att upprätthålla tilltron till svensk media. I en tid där journalistiken och media gjorts till ett politiskt slagfält.