Politiker, politrucker och ekonomisk elit har minglat klart nu i Almedalen. Ungefär samma människor som alltid, möter ungefär samma människor som alltid i Almedalen istället för i Stockholm. Någon ville kalla det hela för folkfest. Det är det såklart inte. Det är en elitfest och fest för de som aspirerar på att bli elit en dag.

Jag orkar inte vara arg så här sista texten inför semestern jag går på, som är ett resultat av arbetarrörelsens kamp och strävan.

Men är det inte precis den här typen av stora tankar vi vill att arbetarrörelsen ska tänka igen? Som den om rätten till semester.

Såklart det är.

Och är inte problemet med S, som nu också börjar skönjas i opinionsmätningarna, att Socialdemokraterna inte riktigt vågar lova oss mer än smärre förändringar i marginalen?

Karensavdraget ska slopas, och det är otroligt viktigt, eftersom det är djupt orättvist och slår hårt mot människor som måste utföra sitt arbete på en arbetsplats. Men det har bland annat LO och Arbetarbladets ledarsida stridit för långt före Socialdemokraterna bestämde sig för att göra det.

I Almedalen lanserad Socialdemokraterna en ny slogan, ”Dags att ta Sverige på allvar”. Har Socialdemokraterna inte gjort det tidigare?

Socialdemokraternas nyhet i Almedalen var dessutom inte en nyhet. Förslaget om arbetarpensioner har redan presenterats första maj 2025. Vad man gjorde i Almedalen var att precisera det.

Nyheten är dessutom ett resultat av LOs krav. Och såklart enormt viktig politik, eftersom den träffar kvinnor och män i yrken där axlar och ryggar inte alltid ens orkar hela vägen fram till dagens pensionsålder, än mindre till den höjda pensionsålder en åldrande befolkning kommer kräva.

Men just därför, för att vi är ett åldrande land, undrar man också lite varför Socialdemokraterna inte tydligare riktar in sig på just frågor som kan förändra den demografiska utvecklingen. På frågor som bostadspolitik, barnbidraget och andra avgörande områden som handlar om etablering i både samhället, på arbetsmarknaden och som möjliggör familjebildning.

Även om beskedet om pensionerna är bra, är vad vi kommer minnas av Almedalen i delar andra saker. KDs utspel om 2000 kronor mer i barnbidrag. Ett förslag som borde ha kommit från Socialdemokraterna istället, för övrigt.

Valrörelsen har inte startat på riktigt ännu. Kanske kommer det något verkligt intressant förslag från Socialdemokraterna framöver utöver den nygamla nyheten om arbetarpension. Kanske inte.

Men det är bekymrande att välfärdsreformerna som sätter sig i minnet på väljarna just nu presenteras av partier som Sverigedemokraterna (tandvård för alla) och Kristdemokraterna (höjt barnbidrag med 2000 kronor). Inte Socialdemokraterna.

Det här vill såklart inte Socialdemokraterna höra.

Men ska vi var ärliga är det ju dessutom LO som piskat på partiet både ifråga om slopat karensavdrag och arbetarpensioner.

Vad partiet själv kommunicerat som väljarna minns från våren är istället att man vill samarbeta, att Socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med Moderaterna.

Det ser ut som Socialdemokraterna kommer vinna valet i höst, men fortfarande saknas alldeles för många svar från Socialdemokraterna på hur de tänker göra både våra liv och Sverige bättre.

Hur tänker Socialdemokraterna hjälpa Ann i Järfälla som Mitti rapporterat om som efter 30 år förlorat sin assistans? Inte för att hennes funktionsnedsättningar försvunnit, men för att assistans kostar pengar. Järfälla utanför Stockholm styrs för övrigt av Socialdemokraterna och Moderaterna.

Och det är precis fall som Ann många av oss ser framför oss när Socialdemokraterna pratar om Moderaterna som tänkbar samarbetspartner.

När Socialdemokraterna i Kiruna i mitten av 00-talet bestämde sig för att samarbeta med Moderaterna var för övrigt bland det första som rök arbetstidsförkortningen för omsorgspersonalen som kommunen hade haft i 16 år.

Vad Socialdemokraterna är idag, summeras ganska bra av vad man valde för första maj-paroll i år ”Vi älskar Sverige”.

Det är ett tomt budskap. Tomma budskap räcker kanske för att vinna val, men efter valdagen förväntar sig väljarna att man ska leverera förändring.

För svenskarna är trötta på Tidöregeringen. Och vad har vi då för nytta av en socialdemokrati som vill samarbeta med Moderaterna som går till val på ett till jobbskatteavdrag och 500 000 skattefria ISK-kronor, gullar med Ebba Busch och hennes kvinnofientliga KD och prata om en stram migrationspolitik.

Det förändrar inte våra liv.

Det riskerar ge oss kompromisser om politik vi över huvud taget inte vill ha.

Visst har Socialdemokraterna levererat duglig politik, men inte utan frågetecken. Man vill höja barnbidraget, men med 200 kronor, inte 2000 kronor som KD. Man vill slopa vinsterna i skolan, men tror inte man kan genomföra det under kommande mandatperiod.

Och även om det finns duglig politik, utgör det trots det inte ett löfte om en omfattande förbättring av Sverige. Det är Socialdemokraterna fortfarande för bundna till tankar om balansmål och finanspolitiskt ramverk för att våga leverera.

Trots att det är vad många av oss längtar efter.

En helrenovering. Inte lite ny färg på väggarna i ett mögelhus med rutten syll.

Vilket är vad Sverige allt mer liknar.

Att människor kan tänka sig att rösta på Socialdemokraterna, på Vänstern och Miljöpartiet visar att vi längtar efter något annat än Tidö gett oss.

Varför vågar inte Socialdemokraterna ge oss det då?

Vi får hoppas att leveransen kommer när valrörelsen tar fart på riktigt.

Förutsättningarna för det är utmärkta.

Det enda som eventuellt saknas är socialdemokratiskt mod.