I vår tid, med satelliter och mobiler, är det behovet mindre. Men musik har ofta använts när militärer vill tortera fångar eller som uppeppning inför ett slag eller en räd. Under USA:s krig i Irak ”musikbombades” staden Falluja från helikoptrar med amerikansk popmusik. De fruktansvärda militära och rasistiska ramsor man kan få höra från övande manskap i exempelvis filmen En officer och en gentleman känner de flesta till och det är knappast bara den amerikanska krigsmakten som drillat sina soldater med sådant. 

Varifrån kommer den makt som musik har över oss? Författaren Lasse Berg har i några enastående böcker om folket i afrikanska Kalahari skrivit om den mänskliga artens första tid på jorden. Vad var det som kulturellt gjorde oss så framgångsrika att vi nu står där som planetens oinskränkta härskare? Lasse Berg konstaterar att människors förmåga att gemensamt röra sig i takt till en rytm var en avgörande framgångsfaktor: dansande och sjungande lämnade Homo sapiens för sextiotusen år sedan Afrika och koloniserade därefter steg för steg planeten. 

Nej, människan är inte ensam bland jordens arter om denna rytmiska förmåga. Men hon är suverän på det. Människan är bra på att samarbeta. Det har gjort oss starkare än varje rovdjur vi en gång mötte på den afrikanska savannen. Tyvärr behöver det inte vara goda saker vi samarbetar om: vår förmåga till dans och gemensamt följande av rytmer har alltid också varit ett fundament för all militarisering och all disciplin.  

Musik har avgjort slag. När Gustav II Adolf stupade vid Lützen en disig novembermorgon 1632 var den svenska hären nära att skingras i vild flykt. Men en fältpräst tog i det kritiska ögonblicket upp den lutherska psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Då var det knappast rytmen som fick de flyende att samla sig; psalmen är rätt stillastående. Men soldaterna lystrade till, samlades och omgrupperade sig när de gemensamt sjöng den lutherska reformationens egen nationalsång. Den nyss uppgivna svenska hären återsamlades och kunde till slut gå segrande ur bataljen, trots att kungen dödats. 

Var det bra eller dåligt? Tja. Förmodligen hade det varit mycket bättre för alla, i synnerhet för den svenska och finska allmogen, om den svenska hären förlorat. Ett meningslöst stormaktsbygge som till slut kulminerade i krigarkungen Karl XII:s fattiggörande av svenska folket, hade då möjligen avbrutits i sin linda.

Skeendet på slagfältet den där novembermorgonen säger något om musikens makt över våra sinnen, inte minst i krissituationer. Musik kan användas till praktiskt taget vad som helst. Psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” sjöngs exempelvis av strejkande arbetare i Sundsvall 1879. Ett och samma stycke kan användas för helt olika syften. Musik passerar våra hörselgångar och kroppar, rör sig fritt över alla gränser – men kan också användas för att skapa och befästa gränser. 

Självaste Napoleon menade att ”Marseljäsen” var ett av hans bästa vapen på slagfältet, den satte patriotismen och stridsviljan i brand. Adolf Hitler och Wagner – inte minst den berömda ”Valkyrieritten” – är ett kapitel för sig. Hitler läste noter, tog sig igenom Wagners partitur, försökte sig till och med på att själv skriva operor. Då jag hör Wagner tycker jag mig ibland urskilja den lille maktgalne mannens närvaro i vissa partier, vilket förstås är djupt orättvist mot tonsättaren. Wagners musik har använts till krigsfilmer som exempelvis Apocalypse now. 

Musik kan också bedöva och trösta i krislägen. När Olof Palme mördades och varken radion eller Sveriges television visste vad de skulle ta sig till, spelades sorgemusik över landet en hel natt. 

Efter Rysslands anfall mot Ukraina upptäckte många den klassiska musik som skrivits i landet. På konserter runtom i världen har ukrainska tonsättare spelats. En nations nedtryckta musikhistoria har nått oss och den som hör Myroslav Skoryks ”Det höga passet”, spelad av Odessas filharmoniker, grips och sörjer de döda. Det är bara några minuter långt, men varje gång jag hör det så tycker jag mig urskilja en publik i staden Odessa: andäktig, nära sorgen, för några minuter långt från kriget.   

Kommentar: Detta är den andra delen av sex i en serie om musiken och kriget. Essän är hämtad ur min bok Härifrån kommer musiken, utgiven på Volante 2025.