Statens Sanningskommission för det samiska folket lade den 30 september fram sin slutrapport. Det är en berättelse om övergrepp, diskriminering, tvångsförflyttningar, rasbiologiska föreställningar och en statsmakt som alltför ofta fattade beslut över samers huvuden. Frågan som nu ställs till Sveriges riksdag är vad vi gör med sanningen när den väl blivit synlig. Detta är en fråga som i hög grad berör Svenska kyrkan, eftersom vi, under den tid som detta berör, var en statskyrka, delaktig i det som skedde.

Åren 2021 och 2022 bad Svenska kyrkan det samiska folket om ursäkt efter en lång process. Kyrkan erkände så sin del i de historiska övergreppen mot det samiska folket. Detta skedde först i samband med kyrkomötet i Uppsala och därefter på plats i Sápmi. Det var början på ett långsiktigt ursäktsarbete mot försoning. 

Svenska kyrkan befinner sig också i en liknande process med tornedalingar, kväner och lantalaiset sedan 2023 när den sannings- och försoningskommissionen kom med sitt slutbetänkande. 

Vi gör det därför att institutioner, liksom människor, bär ett ansvar över tid. Kyrkan i dag är inte identisk med dåtidens kyrka, men har likväl ett ansvar för sin historia. Därför måste kyrkan dra lärdom av vad denna sanningskommission presenterat och kunna erkänna gårdagens överträdelser.

Svenska kyrkans ursäktsarbete utifrån de åtta åtaganden som antogs i anslutning till ursäkten är varken fullbordat eller fulländat. Vi har fortfarande mycket kvar att lära och göra, men att be om ursäkt försvagar inte en institution. Det är ett sätt att försöka hitta tillbaka till troheten mot sitt uppdrag. Därför finns det all anledning för Sveriges riksdag att ta sanningskommissionens arbete på största allvar. 

Ingen nu levande svensk politiker bär personligt ansvar för de övergrepp som staten historiskt utsatt samer för. Men staten är fortfarande den institution som fattade besluten och genomförde politiken. Därför kan staten erkänna det som skett och be om ursäkt och ta institutionellt ansvar. 

En uppriktig ursäkt uttrycker ett moraliskt ansvarstagande. Den säger att det som skedde var fel, att de drabbades erfarenheter är sanna, att övergreppen inte ska relativiseras eller glömmas bort och att vi vill säkerställa att de inte upprepas. 

Försoning börjar med sanningen om vad som gjorts. Sanningen har en frigörande potential (Joh 8:32). Ingen verklig försoning kan byggas utan en vilja att se sanningen. Det är tydligt i den kristna traditionen, där försoning både är en gåva av Gud och en uppgift för oss människor.  Men detta är också en demokratisk princip. Ett samhälle som vill bygga förtroende mellan medborgare och institutioner behöver kunna erkänna sina egna misslyckanden. 

Till försoning hör också att söka rättvisa.  Svenska kyrkans erfarenhet är att försoning inte undanröjer skillnader i intressen och perspektiv. Människor och grupper kommer även fortsättningsvis att vara oense. Det gäller till exempel frågor om mark, naturresurser, jakt, skogsbruk, gruvor och rennäring. 

Men när historien har erkänts och när tidigare oförrätter har benämnts blir det möjligt att mötas i ett erkännande av varandras värde, värdighet och rättigheter. Samtal kan föras utan att ena sidans erfarenheter ständigt måste bevisas eller förklaras. Försoning innebär att relationen i större utsträckning kan präglas av ömsesidighet, respekt och rättvisa.  

Vi behöver inte vara överens om varje tolkning av det förflutna. Men vi måste kunna tala klarspråk om det som faktiskt skedde och om det ansvar staten hade och har. Tornedalingar, kväner och lantalaiset och det samiska folket förtjänar att den sanning som nu står i öppen dager erkänns och att staten därigenom känns vid sin historia. För Sverige som helhet vore det ett uttryck för demokratisk mognad och institutionellt ansvar. Det är en angelägenhet för oss alla.

En ursäkt borde alltså inte vara en fråga om politisk hemvist. Det handlar om grundläggande demokratiska värden: att staten kan erkänna sina felsteg, att övergrepp mot medborgare inte sopas undan och att också våra gemensamma institutioner tar ansvar för sin historia. Det skulle markera att staten har förstått allvaret i det som skett och att den är beredd att bära sitt ansvar. Just därför är frågan om en ursäkt ett ansvar över hela det politiska fältet, för hela statsmakten.

Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan