En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-10-03 10:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/halvvags-nedfor-trappan-kan-ju-mamma-vila/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

”Ja, och då säger biståndshandläggaren att mamma kanske kan stanna på halva vägen nedför trappan då hon ska gå ner till källaren för att duscha. Vila för att sedan fortsätta gå. Det är 24 trappsteg ner och mamma klarar av att gå 12, sedan så tar det stopp.” Kim suckar och blir tyst.

Det är midsommarafton, silltallriken med nykokt potatis och gräddfil är uppäten, nubben avstår vi ifrån, det blev en kall öl i stället. Jag lutar mig tillbaka i korgstolen som knakar betänkligt och kisar upp mot flaggstången. Himlen är oskyldigt blå.

Jag har glömt att hissa den nyinköpta flaggan, men det spelar ingen roll, den är enligt mina bekanta feldimensionerad. En flagga ska utgöra en tredjedel av flaggstångens totala längd. Den nya flaggan är med ögonmått mycket mindre och ser rätt ynklig ut när den vajar i det blå. Den gamla är nött och fransig i kanterna, färgerna är solblekta. Med andra ord kan man säga att den har sett sina bästa dagar.

Kims 93-åriga mamma har just kommit hem till villan från korttidsboendet. Nu ska kommunen bedöma vilka insatser hon behöver för att klara vardagen. Det finns en dusch nere i husets källare och för att ta sig dit behöver mamman gå nedför en trappa på 24 steg. Själv och utan ledsagning, hon har ännu inte beviljats hemtjänst. Hon är ju så pigg för sin ålder!

I mitt inre så ser jag en krum liten tant grabba tag i trappräcket, närma sig avsatsen och placera högerfoten på första trappsatsen

Jag fokuserar på den kala flaggstången. ”Okej, menar biståndshandläggaren att din mamma ska sätta sig i trappan, vila en liten stund, för att sedan resa på sig och fortsätta gå?”

I mitt inre så ser jag en krum liten tant grabba tag i trappräcket, närma sig avsatsen och placera högerfoten på första trappsatsen. Försiktigt, försiktigt tar hon ett steg till. Det går inte snabbt. Gudbevars, hon är ju ändå snart 100 år. I mitten av trappan tar krafterna slut och hon sätter sig ner, lutar sitt huvud mot väggen med tapet blekt från 60-talet. Efter ett tag känner hon att krafterna återvänder, tar ett nytt tag i trappräcket och häver sig långsamt upp. Står med darriga ben och andas som en blåsbälg. Återstoden av trappan går inte i en rasande fart, men hon är nöjd när hon står på källarplanet 20 minuter senare.

”Nåja” fortsätter Kim. ”Biståndshandläggaren insåg det orimliga och föreslog i stället att mamma kunde ta sig till duschen via källardörren som finns runt hörnet på utsidan av huset. Men då behöver hon ju gå ut ur huset, nerför trappan, runt husknuten och upp på altanen där källardörren sitter”.

Jag kisar mot flaggstången och funderar, tja, på sommaren kanske det skulle funka? Men vintern? Snö som ligger i drivor, minusgrader och hal trätrall på altanen.

En 93-åring ska inte behöva planera sin dusch som ett hinderlopp. Visst är det viktigt att äldre kan bo kvar hemma på ålderns höst, men då krävs också att de inte lämnas ensamma med problem som är välfärdens sak att lösa. Om detta är samhällets svar är det inte mammans funktionsförmåga som bör prövas. För då har vi ett regelverk som har blivit lika fyrkantigt som min gamla flagga är till formen.

Behöver vi verkligen en ny flagga? Den gamla går ju precis lika bra, den har ju följt med i ur och skur och ingick i husköpet

Jag funderar lite över flaggan, behöver vi verkligen en ny flagga? Den gamla går ju precis lika bra, den har ju följt med i ur och skur och ingick i husköpet. Varför byta bort den mot något nytt, bara för att den är luggsliten?

”Ja, sen så åkte ju biståndshandläggaren förbi huset en dag och konstaterade att det kanske inte var en sådan bra idé.” konstaterar Kim sakligt. ”Men då föreslog hon att mamma kunde använda badkaret som är på övervåningen”.

Badkar är trevligt, särskilt om man har små barn. Tänk så smidigt det är att lyfta ner sin telning i karet och låta denne plaska omkring. Det gäller bara att inte lämna barnet obevakat, då kan det gå illa. Halkrisken är stor. För någon som är 93 år och som själv ska kliva ner i badkaret blinkar varningsflaggan rött, huvudskyddsombud som jag är. De allra flesta skulle nog hålla med om att man i möjligaste mån ska försöka undvika fallolyckor hos äldre människor. Inte bara för att det kostar samhället pengar i form av sjukhuskostnader utan också från ett etiskt perspektiv.

”Men nu så visar det sig att badrummet på övervåningen inte har använts på över 30 år. Så försäkringsbolaget säger att golvet är otjänligt, att det inte finns någon skyddande barriär mot översvämning längre.”

Först trappan. Sedan rundan utomhus till källardörren. Därefter badrummet. Försäkringsbolagets besked innebar att även den sista lösningen föll.

”Så nu är vi tillbaka på ruta ett, var ska mamma duscha?”

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Elisabeth Arborelius, präst: ”Att åldras är smärtsamt – varför får vi inte säga det?”

Journalisten Gert Gelotte: ”När min Karin blev sjuk gick jag in i telefonköernas dimma”