Barbro Larsson (C) kritiserar KD för att, som hon påstår, KD har vikt ner sig för SD:s syn på människor som kommer från andra länder och menar att humanismen, rättssäkerheten och människors lika värde inte hör hemma bland Tidöpartierna.

Larsson påstår att Centerpartiet står upp för humanismen och människors lika värde. Min fråga till Larsson blir då – ingår inte kvinnor från andra länder, kulturer och religioner i er syn på människors lika värde?

Den svenska demokratin blev jämställd för 100 år sedan (1920) när svenska kvinnor efter hårt arbete lyckades få rösträtt. Under åren före och därefter har de svenska kvinnorörelserna satt sin prägel på svensk politik och vardagsliv – men var finns de i dag, när en miljon kvinnor behöver dem?

Men den så starka feminismen i Sverige vänder av någon outgrundlig anledning ett blint öga till och negligerar den utbredda kvinnofientligheten och obefintliga jämlikheten bland den stora gruppen muslimska invandrare i Sverige.

Gruppen invandrare med utländsk bakgrund uppgår i Sverige i dag till nästan 3 miljoner av vilka 2 miljoner är födda utomlands och ytterligare 1 miljon är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar.

Eftersom Sverige inte registrerar landets invånare efter religion, kultur eller etnisk tillhörighet vet vi inte med säkert hur många av dessa som har med sig muslimska och kvinnofientliga värderingar i bagaget när det kommer till Sverige.

Dock är antalet kvinnofientliga invandrare med utländsk härkomst irrelevant av den enkla anledningen att Sverige generellt och framför allt våra kvinnoorganisationer anser sig och ska arbeta för varje kvinna boende i Sverige oavsett etnicitet, kultur eller religion.

Att kvinnorörelsen är tyst om kvinnors ojämlikhet inom den invandrade diasporan är en skam och en svaghet. Att svika mer än en miljon kvinnor i den diasporan borde få betydligt mer utrymme bland både politiska partier och i media.

En kvinnorörelse som inte tar strid på barrikaderna för Sveriges muslimska och manskontrollerade kvinnor är varken trovärdig eller har något som helst berättigande.

I den muslimska världen i Sverige hålls kvinnor avskilda från män i moskéer, när politiska partier kampanjar i utanförskapsområden placeras de kvinnliga och manliga åhörarna i olika rum, kvinnors och flickors rörelser i samhället begränsas och bestäms av familjens manliga överhuvud, flickors umgänge bestäms av samma manliga överhuvud, skolflickor ska inte blandas med pojkar på skolbussen, flickor och kvinnor får inte blandas med manliga på våra badhus, mannen i familjen tar tvärs emot regelverket plats tillsammans med familjens kvinnor i röstbåset när valsedeln ska avges – ja listan på kvinnoförnedrande hedersbeteende kan göras mycket längre – och ändå stå den svenska kvinnorörelsen tysta vid sidlinjen iklädda enorma skygglappar – varför? – av rädsla för att kallas rasister?

Är den svenska välviljan i kvinnorörelserna gällande invandrade kvinnor så obefintlig att rädslan för att kritisera en annorlunda kultur och religion tillåts ta prioritet på dessa kvinnors bekostnad. Hur kan aktiva feminister och kvinnorörelsen över huvud taget se sig i spegeln och påstå att man arbetar för alla kvinnors lika värde när man nonchalerar över en miljon kvinnor i Sverige.

Jag och många med mig skäms å det djupaste för flatheten hos svenska kvinnorörelser som gör skillnad på var en kvinna är född, vilken religion eller kultur hon tillhör. Plattityder om ”allas lika värde” borde beläggas med straff för varje feminist som uttalar de orden – gärna med kölhalning och uthängning i media för falska uttalanden. Den kritiken bör även Barbro Larsson (C) ta till sig av.

Leif Kullberg

Klimat- och enerigidebattör och feminist