På ytan tycks Jämtlandsbänken i riksdagen komma att se likadan ut. Två socialdemokrater, en moderat och en sverigedemokrat. Men bakom länets valresultat döljer sig ett haveri. 

I riksdagsvalet backar Socialdemokraterna i samtliga fem norrländska län jämfört med 2022. Samma mönster syns även i regionvalen, där S backar i alla fem länen.

Nästan lika tydligt är läget i de 52 enskilda kommunerna. 

Och vad ska detta betyda? Kanske att väljarna i norra Sverige faktiskt ser en strukturell orättvisa och en skev snedfördelning av resurser, alldeles oavsett vilka glasögon som träs på.

Skatterna. Den fysiska infrastrukturen. Energipolitik. Skola och utbildning.

Uppmärksamheten vid (för jämtar) vardagsnära frågor i riksmedia och hos rikspolitiker. Inte nödvändigtvis frågor där Socialdemokraterna saknar svar, men där det saknats en vilja att besvara. Och väljarna har uppenbarligen inte riktigt köpt budskapet från det stora centraliseringspartiet, ett budskap som sagt: vi tänker inte säga varför, men rösta på oss. 

Historiskt sett har Socialdemokraterna och Centerpartiet prenumererat på första- och andrefiolen i Jämtland, liksom i de övriga norra länen. Centerpartiets position som ”det andra stora partiet” försvagades ordentligt redan under förra valet år 2022, vilket åskådliggjordes särskilt i de traditionellt urstarka centerfästena i Jämtland. Den gamla positionen har inte återtagits. 

Och även om det fortfarande är en öppen fråga hur regeringsbildningen kommer te sig har Socialdemokraterna fortsatt på en golgatavandring bort från sin starka position i de nordliga länen. 

En stukad socialdemokrati har alltså genomfört en exceptionellt dålig valrörelse. Egentligen är detta korta faktum det enda svaret på varför (det alltjämt preliminära) valresultatet blev som det blev. Det är förklaringen varför alla professionella tyckare och bedömare nu varnar för ”en lång höst”. 

Det nationella mönstret för Socialdemokraterna är alltså samma som det nordsvenska. Positionen som trygg hamn, stabil samhällskraft och de som får saker gjorda undermineras med oförminskad styrka. Snarare finns anledning att tro att denna effekt är självförstärkande när utförsåkningen väl är inledd.

Detta är ju tyvärr det mönster vi sett från Centerrörelsens långsamma men obevekliga tillbakagång.

Även för sådana som hellre röstar på ett Centerparti med en häst som partiledare än att överväga en röst på Socialdemokraterna är arbetarrörelsens utveckling negativ. Sverige tappar sina stabila, ansvarstagande krafter.

Årets valresultat skapar ett mer fragmentiserat landskap. Småpartierna kommer ur valrörelsen stärkta, men utan förmåga att fatta tuffa men nödvändiga beslut. 

Det var bättre för Norrland när den politiska ryggraden bestod av två starka folkrörelser. På det nationella planet tilltar spretigheten. Och det är dessvärre svårt att se någon tydlig väg tillbaka.