Det var kreativt att gå till val på en mittenregering. Idén var att fler partier skulle kunna enas om sakpolitiken och hålla ytterkanterna borta.

Tidösamarbetet visade att gemensamma agendor kan fungera om också formerna slås fast. Nytt hopp väcks hos kontraktsparlamentarismen, trots att den dödförklarades efter det (på många sätt) dysfunktionella januariavtalet.

Valmatematiken är tydlig: en mittenregering är nästintill omöjlig. Alla andra partier backar ut mot kanterna, Centern står ensam i mitten.

Situationen är svår, särskilt givet att Vänsterpartiets kongress surrat fast partiledare Nooshi Dadgostar vid rodret – regering eller inget alls. Partiledaren riskerar att gå under med skeppet.

Men allt hänger på C:s röster. Elisabeth Thand Ringqvist kan vända sig åt vilket håll hon vill.

Utvisningsagendan och Tidöregeringens dåliga civilsamhällespolitik måste läggas om. Sverige vinner på invandring, folkbildning och ett starkt civilsamhälle.

Om vinsterna är humanistiska på högerkanten är de framför allt ekonomiska på vänsterkanten.

Centerns tillväxtorienterad klimatpolitik är mer hållbar än vänsterns dito. Samtidigt kommer mindre företag och de som tjänar över medel (men på inget sätt är förmögna) få en smäll av slopat karensavdrag och högre skattetryck.

Båda sidor behöver grön tillväxtpolitik.

Vänsterns ekonomiska politik står långt från mitten och är svår att svälja. Högerns genomkonservativa syn på mångfald och rättsstat är ännu längre bort. Syftet med Centerns mittpolitik måste vara att få igenom så mycket av den som möjligt.

Det görs genom att sondera vilken statsministerkandidat som har mest att erbjuda. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson borde ge med sig – statsministeromröstningen hänger på Centerns mandat.

Situationen är otacksam. Tidöregeringen har på många sätt varit dålig för Sverige. Biståndet, klimatet, integrationen och folkbildningen har tagit svårreparerad skada. SD-ministrar vore alltjämt oacceptabla.

Högern måste alltså acceptera kraftiga eftergifter för att den ska tolereras av ett liberalt parti.

Det är lockande att villkorslöst stoppa Tidö 2.0. Men vänstersidan borde (givet V:s kabinettskrav) vara ett alternativ, inte en självklarhet.

Oavsett sida kommer Centerns beslut kritiseras både in- och utifrån. Svaret på den kritiken måste vara att visa upp den liberala reformagenda man fått igenom.

Inget annat duger för mitten.